Jazzhands

Giget

En live-intervju är det närmaste jag kommer ett gig. Jag har aldrig spelat nÃ¥got instrument, än mindre spelat i band men i mina yngre dagar spelade jag en del teater. Pet Shop Boys-raden Should I write a book or should I take to the stage…? skulle faktiskt kunna vara hämtad ur mitt liv.

Jag valde, som bekant, det första alternativet.

Men ibland längtar jag efter det jag inte valde, och en liten förnimmelse av hur det brukade eller kunde kännas får man om man intervjuar Peter Fonda på scen på Skandia.

Det vet jag för jag har gjort det. Jag har intervjuat flera på scenen på Skandia, inför publik. Ruben Östlund till exempel (intensiv, självgående) och Wong-Kar Wai (kort och koncis, uttrycker sig elegant).

En gång, det var faktiskt efter Wong-Kar Wai, så släcktes sedan salongen, filmvisningen började och jag smet ut. Stor blomsterkvast i famnen. Uppe i varv, samtidigt utmattad, nästan andfådd efter en timmes total journalistkoncentration (kolla på tiden, koll på frågorna, verka avslappnad). Finklänning eftersom det var prisutdelning. Och en filmisk tystnad i biografens absolut tomma korridorer, bara ekot av mina egna högklackade finskor.

DÃ¥ kom känslan, den utmattade “efter giget”-känslan full av tomhet och längtan efter nÃ¥gon att ta emot mig.

Lika ensamt som det kändes då, lika bra kändes det att ha hejarklack på plats i salongen i år. Någonstans i mörkret, vimlet, alla huvuden. Någonstans där.

  • Postad 2012-11-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen