Jazzhands

Röda dagar och gröna ägg

AntiqueEasterVintageGermanPostca-1Varför han verkligen betonar att hon inte sett programmet jag var med i vet jag inte. Hey, han gör som han vill. Det är inte så att jag insisterar. Om jag fick välja skulle jag i första hand valt att han hade sett det med stor entusiasm och stolthet. Såklart.
Men i andra hand i så fall att han inte ens visste att det hade gått. Att han vet att det gått men aktivt vägrat att se det och sedan talar om för mig att han inte sett programmet, är det sämsta av alternativen.
Det blir en lång påsklunch.

Varför skulle jag skriva den där jävla boken för. Tänker jag ibland. Tänker jag nu, när jag äter lamm som jag egentligen inte vill äta för på Värmdö bor de, lammen, och de har så rara oskyldiga ögon och det finns inte en enda baktanke eller falskhet hos dem, de tror bara gott om en och utstrålar så mycket kärlek. Jag fattar Jesus på den punkten. Kom alla mina små lamm, och så vidare. Och dessutom har jag hört att man ibland knäcker benen på dem för då kan de inte gå så då blir köttet mörare.

Så egentligen vill jag inte äta lamm. Och egentligen vill jag inte vara vid det där bordet. Men jag måste, jag bör. Konsekvenserna är potentiellt så mycket värre.

Till lammen serveras gröna ägg. Några riktigt knallgröna och några riktigt mossgröna. Och det slår mig att han ansträngt sig. Han har verkligen gjort det, tagit tid att vaka över äggen som hon valt att fixa till, göra lite festliga, kanske muntra upp stämningen med. De ska vara gröna så alla kring bordet blir lite, lite gladare.

Samtidigt som han säger, med en bestämdhet kring munnen, att han inte läser någonting om mig och inte sett programmet jag var med i heller.

Men de gröna äggen muntrar ju upp, förstås. Alla skålar, önskar glad påsk och berömmer lammet. Jag med. Fast jag egentligen funderar på om jag ätit ett lamm med hela eller sönderknäckta ben.

  • Postad 2013-03-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Småborgerligt

poland_vintage_flag_postcards-r457d406a65a944499230cf94dc00e2ab_vgbaq_8byvr_512Jag är osäker på hur bra pappa var på svenska egentligen. Ibland gjorde han egna ord som skulle kunnat vara en slags kreativ pidgin eller också rent missförstånd. Hans uppgivna “jejko” hade samma funktion som “ja, herregud” eller kanske “oy vey“. Att lägga till “…och hela baletten” för att visa excess och överdrift var också en specialare.

Men just idag påminns jag om hans inte helt ovanliga påpekande om att någonting var småborgerligt. Fast inte, faktiskt aldrig, i den bemärkelsen man skulle kunna tänka sig, alltså i ordets rätta betydelse. Nästan aldrig faktiskt. Mer om saker som var onödiga, jobbiga eller bara för honom rätt så obekanta.

“Du borde äta mer fisk, pappa”.
“Var inte så småborgerlig”.

En bekant på Facebook postar något om våndan av att se ett stavfel precis när man skickat tidningen på tryck. Jag får impulsen att skriva uppmuntrande att hon ska sluta vara så småborgerlig.
Jag ska bokas in på ett plan, får en supertidig morgontid som förslag först och säger “Finns det inget senare plan än det där småborgerliga?”.

…vilket då leder mig till tanken om huruvida pappa var en språkkreatör eller bara allmänt tvåspråkig? Inte för att det spelar någon roll. Jag älskar hans älskvärda, alternativt förödande, språkbruk ändå (“Peter är bra på det där med teknik faktiskt! Han är en sån prylbog!”) men undrar bara stilla hur mycket av det där som färgat av sig på mig egentligen. Nu när jag uppenbarligen och på förekommen anledning använder minst ett pappa-ord så ofantligt fel. Eller rätt, beroende på hur man ser det.

  • Postad 2013-03-28
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Come hither, friends!

Sedan besökte vi Magnolia Plantation. Eller, ärligt talat så besökte Linnéa själva plantagen. Hon gick en guidad tur i huset medan jag gjorde det jag gillar bäst: umgicks med djur i päls.

IMG_6807

IMG_6801

IMG_6800

Jag gillar dem, de gillar mig. Sedan kom Linnéa ut och berättade att plantageägaren var en ytterst altruistisk och modern man som utbildade sina slavar och lät äldsta dottern ärva. Detta gjorde mig så glad att jag köpte en kylskåpsmagnet i form av South Carolina. Sen drog vi vidare.

  • Postad 2013-03-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Life of Pie

Vi lämnar Savannah med sorg och saknad och åker mot Charleston. Men självklart stannar vi på vägen och äter paj. Lokal paj, från ett bageri som också äger USAs enda te-plantage som fortfarande är up and running. Vi köpte jordgubbscider också. Alltså när det kommer till paj och lokala kulinariska specialiteter tvekar vi banne mig aldrig.

-1

 

  • Postad 2013-03-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Slutet av resan

Savannah var verkligen höjdpunkten på vår resa, precis som man hade kunnat misstänka. Jag älskade såklart de vackra husen i tegel, de vackert järndraperade verandorna och sättet lokalborna uttalar Savannah på (eller hur de uttalar allt över huvud taget, snarare). Generositeten, sävligheten, lyfta på hatten (!) och säga hej. Och all mat förstås. En sak ska sägas – under hela resan, trots skrattretande små städer och byar – har vi inte ätit en enda dålig måltid.

IMG_6714

Vi besökte Mercer-Williams house förstås. Från “the Book”. Plus att det är utan tvekan det vackraste huset i Downtown District. Man fick tyvärr inte fota där inne. Synd, annat hade jag tagit bilder av hans djungel- och djurinspirerade lilla bibliotek med djuplila och guldiga väggar, djurhuvuden och zebrarandiga soffa. A man of exquisite taste. EJ ironi!

IMG_6706

Vi hedrade glassmakaren Leopold. Han är Savannah-son men lämnade staden för att producera höjdarfilmer såsom den där dåliga med Ben Affleck och någon med Morgan Freeman. Sen tröttnade han, eller om han inte kunde få jobb, vem vet, och kom tillbaka till Savannah och ägnade sig åt det familjen Leopold ägnat sig åt i årtionden: glass (The Leopold Legacy!). Vid sådana här tillfällen är jag benägen att skriva under på “Skomakare, bliv vid din läst”-grejor.

IMG_6690

Vi lärde oss en massa om det amerikanska inbördeskriget. Linnéa hittade en ny idol i general Oglethorphe som hon inte kunde sluta prata om. Ska trycka en general Oglethrophe-tröja till henne i födelsedagspresent. Team Oglethorpe!

IMG_6619

Vi turistade. Gotta ned oss ordentligt och satte oss på en buss tillsammans med morgonpigga pensionärer i sneakers. Lärde oss ännu mer om Savannah, inbördeskriget och general Oglethorphe. Sen åt vi på Paula Deens restaurang för att riktigt hedra staden vi kommit att älska. Tv-kocken som (tillsammans med sina söner) gett söder-maten ett härligt, runt och äppelkindat ansikte. Southern Fried Chicken to die for.

IMG_6697

Sen besökte vi stranden. Doppade tårna i Atlanten fast vi visste att det skulle vara iskallt. Det var det också men känslan av bara fötter mot finkornig sand slår ändå det mesta.

  • Postad 2013-03-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

“I said…”

tumblr_mimlkrKZwI1qa2ylwo1_500En grej om Claire Underwood bara. Nu var det ett par veckor sedan jag såg klart House of Cards men tanken på vår tids Lady Macbeth hänger kvar. Om man ändå någon gång i livet kunde känna den totala kontrollen som hon gör. Ja, visst, man skulle ju uppfattas som en total ice queen såklart men man skulle banne mig bli beundrad också. I brist på att bli älskad etc…

Scenen då hon blir erbjuden en check med massor av nollor på, tar en liten sipp på teet i koppen och säger “I’ll think about it”. Med högsta möjliga kontroll, med högsta möjliga utslag av grace. Alltså jag beundrar ju detta och önskar att jag någon gång, vid något tillfälle kunde ha värdigheten och säkerheten. Att kasta en blick, säga “I’ll think about it” och föra koppen till munnen medan alla vet att “I’ll think about it” betyder nej.

Jag måste börja ta mer betalt.

 

  • Postad 2013-03-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Och sen…

IMG_6799

…dök den här texten upp i en blogg. Nu känner jag ju Sofia som har bloggen men jag tycker ändå att vår koppling är oviktig i sammanhanget. Det jag blir så rörd och glad över är poängerna hon hittat och ringat in.

Hur länge kan man till exempel peka på sina föräldrar och säga “det här är på grund av dig”. Jag har mitt eget svar på den frågan. Inte ett enkelt sådant förstås men ändå ett svar. Det har tagit mig runt trettio, trettiotvå år att komma fram till det tror jag.

Men att min bok lever vidare, utforskar sitt eget liv, det gläder mig oerhört såklart. Vi har inte så många gemensamma stunder inbokade framöver, boken och jag. Så blir det ju. Man skaffar egna liv, lever parallellt. De växer upp så snabbt. Men här är en gemensam sammankomst i alla fall och du är också bjuden.

  • Postad 2013-03-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

And I came to Savannah

IMG_6584
Många, många timmar on the road. Alltså verkligen. Och inte ett tecken på stad så långt ögat kan nå. Mest kors, egensnickrade billboards med reklam för Jesus. “Lust sends you to hell” är nog min favorit. Rakt på.

Men sedan rullar vi in i Savannah, Georgia och bara vet att nu förändras allt. Spanish moss, magnoliablommor, Borta med vinden-byggnader och folk som precis i Louis Armstrong-sången verkligen lyfter på hatten (stråhatten!) och säger “How do you do?”.
Vi visste att vi var hemma. Den vackraste stad jag sett, hands down. Det första vi gjorde var att äta på Clary‘s som det står om i boken Midnight in the Garden of Good and Evil, som annars refereras till som endast “The Book” i den här delen av världen. Redig burgare och sen pecan pie som smakar århundrade av hemmafruperfektion och vi var redo.

Några saker som är intressanta är skillnaden mellan “western” och “södern”. Förra gången, när vi rörde oss runt Texas, Tennessee och trakterna där omkring gick det inte att få tag på någonting annat än kött. Städerna luktade kött, kläderna luktade kött. Alla man träffade luktade kött, till och med vägarna luktade kött. Här i södern är det kyckling och räkor som gäller. Fisk i viss mån, i synnerhet catfish, men mest “southern fried” kyckling och räkor. Och “grits” förstås, som smakar mannagrynsgröt.

Nå. Savannah. Älskar Savannah. Vi gick till en av kyrkogårdarna (fast inte den som det står om i “The Book”) och hittade lite sköna gravar. Som den här. Två dueallanter som grälade om någonting – oklart vad – och sedan sköt varandra.

  • Postad 2013-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

“…och i rollen som…”

Taxichaffisen visar entusiastiskt ett mail från produktionsbolaget. De vill att han spelar rollen som “taiban fighter” i ett avsnitt av Army Wives.

  • Postad 2013-03-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

…att ge oss ut på de här sköna vägarna igen.

IMG_6545
IMG_6543
IMG_6538
IMG_6534

Alltså jag skojar inte när jag säger att vi varit mitt i ingenstans den senaste veckan. Har inte ens sett en Starbuck’s (=internet) på fem dagar, än mindre en mataffär eller någon annan typ av tecken på civilisation. No joke.

  • Postad 2013-03-22
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen