Snedvridet

Alltså kroppen leker man inte med så lätt. Den lurar man inte alla gånger.

Den har gett mig lite signaler, först försiktigt knackat på, skickat fram en spejare som med mössa i hand bett att ansöka om att kanske få ta det lite, lite lugnare.
Nej, har jag sagt då. Ansökan avslås och så har vi ökat tempot.

Inte för att jag nödvändigtvis har velat men ibland har man inget val, känns det som. Jobben trillar in, jag kan omöjligt tacka nej. Någon vill ses, jag kan omöjligt tacka nej. Någon vill boka in ett viktigt möte, någon vill boka in ett oviktigt möte. Sen sitter man där med en omöjlig tidsplanering, en jobbekvation som inte går ihop. “Jo…”, säger kroppen då. “Du har inte tänkt på vårt förslag?”.

Jaja, nu har min kropp i alla fall skickat sin allra största och mäktigaste fackpamp och denne lyssnade jag på. Gick sedan till massör som sa att jag hade sjukt många knutar, jobbade med mig en timme och bokade in mig på nytt pass på fredag. “Du kan få lite träningsvärk de närmaste dagarna”.
Jo tack, redan på mötet efter massagen kändes det som om jag egentligen sov. Åkte hem, skrev klart en grej medan jag verkligen kände att “så fort jag reser mig från stolen nu så kommer jag inte kunna sätta mig och skriva igen så kör klart”. Reste mig och somnade sedan direkt på soffan. Vaknade vimmelkantig ett par timmar senare.