Jazzhands

I believe more in the scissors than I do in the pencil

tumblr_mhs81c75fc1rf1jvro1_1280Höguppläsning igår på Debaser Medis. Fick den skönt konstnärliga frågan efteråt av en skrivande vän om jag har en författare i åtanke när jag skriver. Jag tror frågan var så i alla fall, om jag försöker skriva som någon annan.

I alla fall så svarade jag att jag visserligen inte ser mig själv som författare och inte har några ambitioner på att bli det men visst, om det är någon jag skulle vilja skriva som och på sätt och vis försöker att skriva som så är det min favoritförfattare Truman Capote.

I det att han förenklar. I det att han förmedlar med de smÃ¥ medlen. I det att han skriver meningar som “He loved her, he loved her, and until he’d loved her she had never minded being alone….” och “More tears are shed over answered prayers than unanswered ones.”.

Att skriva enkelt är nog min främsta strävan. Inte snitsigt, poetiskt eller någonting annat. Jag vill skriva enkelt. Och där är Truman min absoluta förebild. Även om citaten ovan visar att han också kan skriva litterärt och konstnärligt.

Visst, Hemingway eller John Steinbeck eller någon annan sådan dude skriver kanske ännu enklare, men de skriver inte om känslor på ett så avskalat vis som Truman gör. Och de har inte samma fantastiska första meningar. Och de skriver inte om samma komplicerade sociala förhållanden, relationer och miljöer som Truman gör, vilket också bidrar till att han ligger mig närmast hjärtat och har gjort sedan jag läste Music for Charmeleons när jag var runt 21 och fattade att enkelt inte är samma sak som simpelt. Eller banalt.

Så ja, någonstans försöker jag väl att skriva som Truman. Men jag försöker inte att vara Truman. Hur skulle det se ut? Och det kan förresten ingen.

Sen känner jag faktiskt samhörighet med Truman pÃ¥ en annan nivÃ¥. OcksÃ¥ han skrev om verkliga människor. De allra flesta var hans vänner och en hel drös av dem (de flesta faktiskt) sade upp bekantskapen sedan han blottade dem, en efter en, i framför allt novellerna. I de biografier jag läst över min favorit sÃ¥ verkar han heller inte riktigt fattat vad de blev sÃ¥ sura över. “Jag skrev ju bara som det var, ungefär, mer eller mindre” är väl hans förklaring.
Jag känner samhörighet med honom där. I naiviteten, i “men jag har ju ändrat namnen…?” och i oförmÃ¥gan att skriva nÃ¥gonting utan egen förankring. Hur jag än försöker kan jag inte skapa en karaktär som inte redan finns. Det är väl därför jag har sÃ¥ vansinnigt svÃ¥rt för scifi? SÃ¥ jag skriver utifrÃ¥n nÃ¥gon som redan finns till den grad att jag tror att han inte finns annat än pÃ¥ papper. Och sen blir det förvirring.

Men överlag tänker jag pÃ¥ Trumans ord “I believe more in the scissors than I do in the pencil” när jag skriver. Och sÃ¥ förenklar jag.

  • Postad 2013-05-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Exklusivt för Jazzhands: Mattias Dahlström berättar om sin Fletch-tatuering!

FletchMattias, du har en Fletch-tatuering över hela din vänstra överarm. Hur kommer det sig?
– Jag ville göra nÃ¥got roligt när jag fyllde 25. Eller, okej dÃ¥ 35…

Vad hände?
– Jag hade kalas och bad mina kamrater att lägga bidrag till en Chevy Chase-tatuering i en plÃ¥tburk istället för presenter. När jag vaknade morgonen därpÃ¥ fann jag att den innehöll väldigt mycket pengar. Det var inte läge att banga ur dÃ¥…
Sedan tycker jag att Chevy Chase är extremt rolig i framför allt Fletch och nÃ¥gra andra klassiska filmer han gjorde under 70- och 80-talet. Jag har snott 98 % av hans skämt ocksÃ¥, sÃ¥ att det är som en hyllning för att jag fÃ¥tt “lÃ¥na” dem. Och pÃ¥ ett kvasiintellektuellt sätt är tatueringen ocksÃ¥ en hyllning till min pappa som alltid hyrde Chevy Chase-filmer till mig när jag var hemma och var sjuk under min uppväxt.

Har det hänt att du fått nya vänner tack vare din tatuering?
– Nej. Eller ja, en kanske. Om Maria pÃ¥ King Carlos tatueringsstudio räknas. Det var hon som gjorde den. Hon är grym.

Har du någonsin ångrat den?
– Ja, i fem sekunder framför spegeln när jag kom hem frÃ¥n tatueringsstudion.

Finns det planer på fler Fletch-tatueringar?
– Nej, men jag har gjort Chuck Norris pÃ¥ vänster arm nu. Det räcker med män nu, om det blir fler porträtt ska det vara av en stark, rolig, toppenskön kvinna.

Hur känner du för Chevy Chase sådär allmänt?
– Ja, nu ska ju Chevy Chase vara rätt sÃ¥ oskön i verkliga livet har jag hört, sÃ¥ jag väljer att inte tänka pÃ¥ det. Men jag hoppas ju att han är djurvän, betalar tv licens och är snäll.

Har du någon gång känt dig manad att vilja berätta för Chevy Chase att han pryder din arm?
– Ja det har jag. Letade rätt pÃ¥ hans agent och var ett knapptryck ifrÃ¥n att skicka ett meddelande till honom pÃ¥ Fejan.

Varför gjorde du inte det?
– Jag var inte heeeelt säker pÃ¥ om det var herr Chases agent.

 

  • Postad 2013-05-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Mediokert

tumblr_mlc0crK5IF1qz6f9yo1_500Jealousy is the tribute mediocrity pays to genius.

Grymt medioker Jazzhands-vecka. Grymt medioker Jazzhands-månad. Kanske år. Jag vet inte, har tappat räkningen. Känner mig omsprungen. Jaha, men vilket race springer du i då? Det vet jag ju inte ens.

Mediokert är ordet. Det blir inte bättre än så här.

Jag har världens bästa jobb, jag vet, det är inte det jag klagar på. Jag klagar på mig själv och mina ofantligt medelmåttiga prestationer. Kollar Game of Thrones och identifierar mig plötsligt med Theon. Alltså, inte på det viset att jag tänker att jag har rätt till tronen och det bästa sättet att nå dit är att döda alla, inklusive mina gamla vänner, och spela Allan. Utan det där med att vara second best hela tiden, i skymundan. Känna sig åsidosatt men innerst inne veta att det är egentligen är en större roll än man förtjänar. Second best är skitbra, egentligen är jag snarare en tenth best. Hur bluffade jag mig ända hit?

Jaja, åtminstone tolkar jag Theon så. Men jag är mottaglig för de flesta tolkningar just nu.

  • Postad 2013-05-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Italians do it better

HainerHar haft en stressig vecka men inser att det finns föga sympati att hämta så fort man nämner att veckan också innefattat en resa till Milano och en vistelse på Armani Hotel. I tjänsten, då.
Bra grej med Armani Hotel: hotellet är doftsatt. Hi-tech!
Dålig grej med Armani Hotel: för att ta sig in och ut från rummet behöver man byta hiss två gånger. Åka upp till lobbyn på sjunde våningen i en hiss, sedan byta och åka ned till gatuplan igen.

NÃ¥.

Tillbaka från Milano och funderar på om man skulle åka till Italien och inte LA för omväxlings skull. Fast hey, det vet ju både du och jag att det inte kommer att hända. Los Angeles är enda staden för mig. Innerst inne osv. Plus att det har ju fungerat förut, varför ändra ett vinnande koncept och så vidare.

Gud, som jag längtar.
(Och ja, jag vet. Föga sympati)

  • Postad 2013-05-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Exlusivt för Jazzhands: Viktigt samtal med Erik Hedtjärn om Bruce Springsteens väst

-1Erik Hedtjärn, du är prisbelönt journalist som gör analyserande, politiska porträtt i P1. Vad betyder väst för dig?
– Västen är intressant. Den är ju den onödigaste delen av en kostym och de onödigaste plaggen brukar ju vara de ädlaste, ändÃ¥ har den framförallt överlevt som ett propert bruksplagg i tjänstesektorn – tänk servitörer och konduktörer.

Jag skrev att Bruce Springsteens knäppta väst gör mig rörd för den ska signalerar förortsgrabb som “klätt sig fin”. Men du menar att det är en feltolkning?
– Eftersom vi talar om Springsteen gör du ju rätt som tänker klass. Jag associerar omedelbart västen till gamla folksÃ¥nger som Pete Seeger och Woody Guthrie, att det var den sociala rösten som steg ur depressionen med en banjo pÃ¥ magen och en väst om livet. Springsteen har ju uppenbara rötter i den traditionen och när man blir äldre blir det viktigare att komma ihÃ¥g var man kommer ifrÃ¥n i en bredare mening, och inte bara kvarteren där man växte upp. Problemet är att bara att sÃ¥vitt jag vet hade varken Seeger eller Guthrie nÃ¥gonsin väst.
Men det jag lutar Ã¥t nu är lite enklare. Springsteen visar nästan alltid underarmarna. Det enda som kan fÃ¥ honom att täcka dem är en skinnpaj. När han sedan som en nÃ¥got äldre man klär sig fin vill han göra det med underarmarna blottade och dÃ¥ finns bara västen. FrÃ¥gan som Ã¥terstÃ¥r är: varför visa underarmarna? Förmodligen för att “signalera förortsgrabb”. 1-0 till Hainer alltsÃ¥.

Vi kör lite fakta: den är knäppt, för det första. Han har skjorta under. Ofta svart, ibland denim eller blå. Ibland har han en smal, obetydlig slips till. Vad betyder det att västen är knäppt?
Det är enkelt. En uppknäppt väst är som en uppknäppt gylf – det finns ingen ursäkt.

Skiljer sig Springsteens väst från andra typer av musikvästar?
– Musikvästar handlar alltid om nostalgi, att knyta an till det förflutna pÃ¥ nÃ¥got sätt. Det är samma väst. En väst som skiljer sig skulle vara en futuristisk musikväst. Men det blir svÃ¥rt. Till och med scifi-västar som Han Solos är ju till för att vi ska tänka pÃ¥ vilda västern.

Så vitt jag vet började han med den knäppta västen över skjortan runt Tunnel of Love. Skilsmässoplattan. Ser du någon koppling mellan väst och skilsmässa?
– Västen är ju ett sätt att hÃ¥lla ihop. Det är sÃ¥ det känns att ha en väst ocksÃ¥, som att man hÃ¥lls ihop. Man innesluter de vitala organen. Det finns en anledning till att det enda plagget som kan vara skottsäkert är västen.

Innan dess körde han mer klassisk rockstil. Jeans, t-shirt och skinnjacka. Ungefär samma saker som jag brukar ha på mig. Är jeans och väst kanske är en förlängning?
– Personligen skulle jag gärna se mer uppkavlade kavajärmar som ett alternativ till väst och jeans.

Hur skulle en tänkbar utveckling av Springsteen-västen kunna se ut, tror du? Han börjar närma sig 65 trots allt. Kommer den hänga med eller blir den utbytt?
– Just västen mÃ¥r nog bra av att stÃ¥ still. När han spelade i Berlin 1988 hade han en dubbelknäppt väst med slag och utan skjorta. Det var väldigt coolt men jag tror inte att han skulle fixa det idag. Samtidigt önskar jag att han fortsätter blotta underarmarna, nästan till vilket pris som helst. Även om det innebär att västen utvecklas till en kortärmad kavaj.

Bundesarchiv_Bild_183-1988-0719-38,_Bruce_Springsteen,_Konzert_in_der_DDR

  • Postad 2013-05-11
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Fem lektioner i kärlek från Bruce Springsteen

The-Essential_bg_site
Jag är inte den första som sett Ã¥t Bruce Springsteens hÃ¥ll för kärleksrÃ¥d. När det kommer till relationer finns det värdefulla lektioner att hämta där. Mannen har trots allt blivit kär, gift sig, fÃ¥tt barn, upplevt hur en gnista slocknar, hittat kärlek igen, hittat passion, skilt sig…Här är nÃ¥gra av de viktigaste punkterna vi kan lära frÃ¥n mästaren.

1. Vi sårar de vi älskar
Kärlek är en stark kraft, den får oss att göra saker vi inte trodde att vi kunde göra. Men rädslan för att det ska gå fel, för att vi inte ska räcka till, för att vi inte duger i vår älskades ögon kan få oss att göra elaka saker. Alla har vi sårat den vi allra minst vill såra, och den smärtan är av en helt annan sort. Det är en smärta som färgar allt och som känns i hela kroppen.

Lärdom: Att medvetet såra någon man älskar, av hämnd, rädsla eller frustration, händer. Paradoxalt nog just därför att vi älskar. Men att be om ursäkt, att öppna sig, visa sin sårbarhet och rädsla är aldrig detsamma som att förlora utan att vinna.

“I carried you inside of me, prayed it wouldn’t be too late
Now I’m standin’ on this empty road where nothin’ moves but the wind”
– Back in your arms

2. En relation är aldrig stillastående
Man vill gärna tro pÃ¥ den romantiska tanken pÃ¥ tvÃ¥ människor ämnade för varandra. Att det finns en överjordisk, magisk samhörighet mellan tvÃ¥ älskade som gör att man alltid förstÃ¥r varandra, att man hör ihop och gÃ¥r genom livet hand i hand utan att egentligen behöva förklara nÃ¥gonting för den andre vet redan. Men även om man gÃ¥r bredvid varandra sÃ¥ kan man ha olika mÃ¥l, se olika stigar, vägar och val. “Each lovers steps fall so differently”.
En relation är aldrig statisk, den utvecklas. Inre och yttre förändringar gör att relationen kan slungas hit och dit. Det gäller att inte tappa taget bara, att prata, känna in och vänta in.

Lärdom: Relationen är ständigt i rörelse, var beredd på att saker kan ändras. Se till att då och då kolla att den är på väg åt samma håll. Säg orden, säg dem tydligt och högt.

“So lets make our steps clear that the other may see
And I’ll wait for you
If I should fall behind
Wait for me”
– If I should fall behind

3. VÃ¥ga chansa
Vi bär alla pÃ¥ en historia. Minnen, känslor och erfarenheter som vi mer eller mindre frivilligt samlat pÃ¥ oss under Ã¥ren. Som lärt oss olika saker om kärlek: om att man inte kan lita pÃ¥ nÃ¥gon, om att kärleken är svÃ¥r att fÃ¥nga, om att vi mÃ¥r bäst när vi känner oss fria men samtidigt som sämst när vi känner oss instängda…Vi försöker om och om igen, men misslyckas.

Vi kan inte skaka av oss alla våra erfarenheter, skala av dem som ett apensinskal. Det går ju inte, såklart. Men vi kan försöka se vad som är gamla spöken och gamla rädslor, det som sätter käppar i hjulet för oss, och vad vi faktiskt någonstans, långt där inne ändå längtar efter. Ibland kan ett första steg vara att bara erkänna att vi längtar efter kärlek och gärna vill vara redo för den.

Lärdom: “You can’t start a fire without a spark”. Kärleken mÃ¥ste börja nÃ¥gonstans. Förutsättningar och attityd är en bra start. Är du redo för kärlek?

“Man I’m just tired and bored with myself
Hey there baby, I could use just a little help”
– Dancing in the Dark

4. Riktig kärlek betyder att du inte är ensam
Att helt öppna sig för en människa är svÃ¥rt. Det är riskfyllt. I värsta fall kan vi sÃ¥ras – djupt – och vi kan fÃ¥ veta och känna att vi inte duger. Kanske är vi fula pÃ¥ insidan, oälskvärda? Kanske är vi konstiga, dömda till ensamhet? VÃ¥gar vi ta chansen att visa oss fullt ut med risk för att bli avvisade?
Men intimitet ska inte förväxlas med närhet. Kärlek fördjupas och förgrenas genom närhet, och närhet kan man bara bygga genom ärlighet och öppenhet. Genom att våga tro att den andre personen vågar ta emot en i sin helhet, med tvångstankar, bagage, ärr, längtan, drömmar och allt.

Lärdom: Att lära känna någon på riktigt kräver öppenhet, ärlighet och en tanke om att ingenting är konstigt om man vet varför det händer. Kärlek ger styrka. Kärlek betyder att man inte är ensam. Väx i den tanken.

“We’ll stand together and we’ll take ’em on
So if you need me just call my name”
– When you need me

5. Kärlek är värt att kämpa för
So you’ve been broken and you’ve been hurt? Show me somebody who ain’t. Det är inte alltid lätt. Det tar tid. Ibland gör det ont, hjärtesorg är nÃ¥got som händer alla och missförstÃ¥nd, sÃ¥rade känslor och tvivel hör den levande relationen till. Men det är ändÃ¥ alltid värt det i slutändan.
För när man väl gjort det, alltså accepterat kärleken, bjudit in närheten, vilat i tanken på att detta är kärlek och jag väljer den. Från och med nu är detta mitt liv, med allt vad det innebär, av känslor och rädslor. Då händer något. Man är inte längre en, man är två. Man får en trygghet, en stryka och ett lugn. Man vet att man klarar nästan vad som helst, bara närheten finns kvar.

Lärdom: Svåra stunder händer oss alla. Men kärlek är en kraft som är värd att kämpa för. Förlora aldrig siktet. 

“This life, this life and then the next
I finger the hem of your dress
My universe at rest”
– This Life

  • Postad 2013-05-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Breaking News: Gunnar är Bruce

Bruce Springsteen-special: Gunnar i Nashville är en kopia av Bruce Springsteen. Well, eftersom Rayna är en kopia av Reba McEntire och Juliette Barnes en kopia av Taylor Swift så är det väl bara naturligt.

SAM PALLADIO

Flanellskjortan, rockluggen och de skeva tänderna. Och så snacket med underbett.

images
Underbettet. Underbettet.

gunnar-nashville1-480x318

Och där är den igen – västen!

Bruce Springsteen in Black Vest and White Shirt
Gunnar är förtsås också arbetarklass (varför skulle han annars ha väst?) men med ett lite trashigare förflutet än Bruce. Men annars så är likheterna slående. Undrar dock om underbettssnacket. Är det en social, kulturell eller socioekonomisk grej? Jag vet inte.

  • Postad 2013-05-09
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tips!

Det snabbaste och mest effektiva sättet att komma i form och ge ett sk. “deffat” intryck lagom till sommaren är att krympa huvudet.

27901_10151434988818722_1381753358_n

  • Postad 2013-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Jag är raggare

220px-Bruce_Springsteen_-_Radio_NowhereHar varit i Israel därav tystnad. Men det viktiga här är inte att jag gått i Jesus fotspår samt sett en höna och en tupp klättra upp i ett träd i Tel Aviv utan att jag såg Bruce Springsteen igår.

Varför är Bruce en sådan svensk institution? Vet att Fredrik Strage någon gång skrivit att det i mångt och mycket beror på att gemene svenne är raggare i hjärta och själ. Vi älskar när en amerikansk, vit man i amerikanska jeans sjunger om att åka bil på amerikanska vägar. Det är vår romantiska dröm.

Jag tror också att gemene svensk identifierar sig som arbetarklass (lex Ebba von Sydow) och även där tror jag att Bruce tilltalar oss. Det här med att han uppträder i skjorta och (knäppt)! väst tycker jag är enormt rörande. En fattig arbetarklassgrabb som försökt göra sig fin, tänker man då, och glömmer alla miljarder på banken. I alla fall tänker jag så, jag blir i det närmaste rörd av män i knäppt väst. Det kostar runt sju, åtta hundra kronor att se honom. Inte arbetasklasspriser direkt.

Mona Sahlin är ju som bekant ett uttalat Bruce-fan och hon mÃ¥ste väl ändÃ¥ ses som den absoluta, typiska genomsnittsbeundraren. Raggare i grunden, hygglig Ã¥rsinkomst men med arbetarklassympatier. Och hon är i genomsnittlig Ã¥lder ocksÃ¥ av konsertpubliken att döma. Idel silverrävar där. Bruce frÃ¥gade hur mÃ¥nga av oss som var födda efter 1975 (jag kunde räcka upp handen, ka-ching!) och det var visserligen en stor andel men lika stor var gruppen födda före 1955. Kanske kan det förklara lÃ¥tvalet ocksÃ¥, en hel del jitterbuggvänlig rock’n roll som fick damerna i permanentat hÃ¥r att hÃ¥lla armbÃ¥garna nära midjan och svänga pÃ¥ stussen. Bruce själv beskrev det som “dance party“. Skulle ocksÃ¥ kunna förklara de vidriga, irländska lÃ¥tarna frÃ¥n Seeger Sessions. Folkmusik light. Och sen nÃ¥gra klassiska svennehits för de allra yngsta och de allra äldsta: Dancing in the dark, Born to Run och hela Darkness at the Edge of Town-skivan.

Själv peppade jag väldigt pÃ¥ Badlands och – men det fÃ¥r man tydligen inte säga i det här landet – Radio Nowhere. En förvÃ¥nad (tror jag) B frÃ¥gade varför och jag tror svaret är att Radio Nowhere lÃ¥ter väldigt mycket som nÃ¥got mina ungdomsidoler REM skulle kunna gjort. Kanske inte det främsta skälet till att gilla en Springsteen-lÃ¥t men ett ärligt skäl ändÃ¥.

Men tillbaka till fenomenet, om man nu ska kalla det ett sÃ¥dant. Och det kanske man ska. De multipla konserterna i detta lilleputtland. Varför? Det har givetvis ocksÃ¥ blivit “en grej”, upphaussat av sÃ¥väl kvällspressen som dagspressen. Och kollar man till exempel pÃ¥ trendrapporter om svenskarnas konsertvanor toppar Bruce (U2 kommer pÃ¥ andra plats) pÃ¥ grund av i första hand musiken men i nästan lika stor utsträckning “stämningen” och “atmosfären” och en sÃ¥dan infinner ju sig om förväntan och gemenskap finns. Och med tanke pÃ¥ den stora offentliga pepp som pÃ¥gÃ¥r i flera dagar före och efter konsert, och den väldigt homogena publik som söker gemenskap tillsammans under Friends Arenas tak, sÃ¥ blir atmosfären förstÃ¥s förväntat trevlig.

Så pass trevlig, faktiskt, att en blivande mor ungefär tio rader nedanför oss får värkar under Prove it all Night och måste ledas bort av sjukpersonal. Här tänker jag ju inte spontant att det måste vara skitjobbigt att få värkar under hög, pulserande musik, att behöva gå upp för branta trappor medan magen dunkar och balanssinnet säkert inte är på topp, utan att det är fantastiskt att fostret väljer en så vacker stund att komma till världen på, omringad av kärlek och glädje i luften.

  • Postad 2013-05-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen