Jazzhands

Men…

-1
…det var väl självaste vad dagarna går utan att jag får någonting uträttat, varken vila eller jobb. Vila är så jobbigt, det kräver en sådan uppstyrning. Det kräver bra mycket mer disciplin än jobb. Man bestämmer sig inte lika aggressivt och tydligt för att “nu ska jag jobba”, som man gör med vilan.
Sommarvilan. Sommarläsningen.
Sommarens alla utflykter. Sommarens alla smultronställen, grillaftnar, resor, solbrännor, roséviner, glasstunder. Allt somrigt som ska hinnas med. Jag vet, det blir Tomas Ledin av alltihop och inget man kan göra åt saken.

Sommar ekar fortfarande sommarlov för mig. Ofrivillig ledighet, varm asfalt och en telefonsignal som ljuder och ljuder i en evighet utan någon som svarar. Sommaren mellan femman och sexan ringde inte en enda kompis till mig på hela sommaren. Eller om det var fyran och femman. Skit samma. Det är i stort sett samma sak varje år i alla fall. Med den enda skillnaden att numera har jag viss ekonomisk rörlighet som jag inte hade vid tio års ålder och kan därför bestämma mig för att göra saker på egen hand som är lite av annan kaliber än att bada ensam på Älsvjöbadet med en liten transistorradio som sällskap sedan vid handduken (gömd under handduken medan jag var i poolen såklart så att ingen skulle kunna sno).

Som att ta med datorn till ett fik på andra sidan stan. Äventyr! Svara på jobbmail och känna mig frilans och allt.
Som att rensa jordgubbar, dela dem i perfekta bitar och varva med blåbär, lemoncurd och vaniljglass. Varsågod, Caroline. Tack Caroline!
Som att se True Blood och himla ögonen åt mig själv över hur fånigt det blivit.
Som att börja se en dokumentär om världens första handikappade tjej att vinna Miss USA för att sedan stänga av efter en kvart och undra vad jag håller på med.

Frilansandet är svaret och lösningen. Frilansandet är perfekt. För som frilansare behöver jag aldrig ta sommarlov någonsin igen.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen