Jazzhands

Hur ser man att bilen är polsk?

wheres_the_pierogi_tees-r48fdaad7a9ea40c3a52db94c199fb215_8nhma_324Polen igen för andra gången i mitt liv. Förra, tillika första, gången blev det faktiskt helt övermäktigt för mig. Jag fick göra någon slags motsvarighet till att sätta mig ned med en brun pappåse och hyperventilera. Jag kortade min resa och åkte hem.

Inte mycket mindre, men lite, känslosammare är det att träffa min halvsyster i Warszawa. Vi sågs senast för trettio år sedan. Jag minns ingenting, bara genom foton i ett album så de minnena är alltså falska. Hon minns fler grejor, som “Tack” och “Hon är min syster”.
Jola mötte mig på flygplatsen med en enormt vacker blombukett som nu står i ett glas i hotellbadrummet. När vi åt piroger (jag insisterade på att jag ville äta polsk mat) studerade jag hennes ansikte mitt emot mig. Var i det finns pappa? Jag ser ser honom inte. Jag ser mjuka, vänliga linjer. Stora ögon, lite sneda. Mycket vackra. De är visserligen gröna som mina, men mörkare gröna. Som vattnet i sjön på Malma. Hon har inte de där vansinnesstora pupillerna jag har heller. Har jag dem från mamma alltså?
Hon har pappas vänlighet i ansiktet, det står klart. Den där glada, öppna. Jag vet inte var det sitter med det är väl mest i ögonen och lite kring munnen.
Ingen skulle säga att vi är lika, det tror jag inte. Ingen ser att vi är släkt. Att 50% av vårt blod kommer från samma källa.
Hon har några gester som är hans. Lite knubbiga handleder fast händerna är nätta. Den där gesten när man inte kommer på just det ordet man letar efter. Den är samma, den är pappas.
Men i övrigt i ansiktet ser jag det inte. Däremot tycker jag att hon ser “polsk ut”. När jag äter mina piroger och får in menyn på engelska blir jag spontant och omedelbart besviken. Jag hade velat få in den på polska, precis som Jola. Blivit tagen för någonting hemmahörandes inte annanstanshörandes.
Inte för att jag känner mig polsk.
Inte för att jag nånsin känt mig polsk.
Inte för att jag är polsk.
Men det skulle vara skönt att känna att man hör hemma någonstans. Någon gång.

  • Postad 2013-08-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen