Jazzhands

Remember

04Mamma lyssnar på en ljudbok i bilen. En deckare som någon skådis med artikulerad röst viskar fram. Mamma har på hög volym och jag hör inte vad skådisen säger, uppfattar varken orden eller handlingen, jag hör bara smackandet från hennes torra läppar.

Mamma känner min rastlöshet och frågar om vi ska lyssna på radio istället och jag svarar ja. Hon byter till Vinyl 107 som är hennes standardstation.

Ibland blir man så hypermedveten. Ibland är det som om ett visst sinne blir upphöjt, uppskruvat, i just den stunden. Som om en liten portal rakt in i hjärtat och hjärnan öppnas upp, tillfälligt, och alla intryck bara rinner in. Osorterade, oreflekterade. Bara rakt in.

Så var det nu. På radion spelades Hey Jude och under någon liten, liten sekund tänkte jag på min kompis Eriks grej om att Paul McCartney är den enda artisten som alltid är glad. Den enda som skriver bara glada låtar. Även när han är ledsen är han glad. Jag försökte kontra med någon annan kandidat. Per Gessle? Är inte han alltid glad han med? Jo, men det är för att han är dum nog att aldrig känna någonting. sa Erik. Då är man antingen alltid banal eller alltid i ett känslomässigt status quo. Det krävs emotionell intelligens för att vara riktigt glad och riktigt ledsen.

Jag har ett förhållande till Hey Jude som introlåten i The Royal Tenenbaums. Panoramaflygningarna, stillbilderna. Man fattar att nu kommer en bra film. Man uppskattar låten, blir upplyft av crescendot.

Men aldrig tidigare har jag lyssnat på texten. Alltså verkligen lyssnat.

The minute you let her under your skin,
Then you begin to make it better.

Det är som om jag ryser när jag hör raden i bilen. Den om att överlämna sig, ge sig, släppa in. Och först då blir det bättre eftersom man då aldrig är fullt garderad utan öppen för allt. Så skönt att aldrig vara fullt garderad. Så utmattande att alltid vara garderad. Jag märker hur låten går in i mig, genom örat ut i hela kroppen. Ven efter ven sprider den sig i mig. Tar fäste i hjärtat och broderar ut sig, ut i armarnas vener, ned i benen och fötterna.

Remember to let her into your heart,
Then you can start to make it better.

Jag får där där känslan som känns som när någon gör tusen nålar. Hela kroppen är med på detta, hela kroppen lyssnar till låten man hört tusen gånger förut men inte hört. Det strålar från ryggen, över bröstet och ut i armarna. Jag börjar grina, mamma märker det inte. Men jag gråter för att det är sant. Jag gråter alltid av sanningar. När något är vackert och sant gråter jag och kan inte hejda det. Jag rörs av godheten och skönheten i det sanna och gråter för att det alltid är så flyktigt. Det som är sant idag behöver inte vara sant i morgon. Det enda som är säkert är att jag älskar här och nu.

You’re waiting for someone to perform with
And don’t you know that it’s just you, hey jude, you’ll do

  • Postad 2013-09-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stora och små känslor

248927_10151094710612024_825637507_nFörsta gången jag antog att jag var oälskad, helt felaktigt, var i gymnasiet.
Säkert innan också men då handlade det om en helt annan begreppsvärld. Till exempel kände jag mig ful i högstadiet men fick höra långt senare, många år senare, att det inte alls varit den allmänna uppfattningen i omklädningsrummet. Inte samma sak som oälskad. Men ändå.

I gymnasiet var gruppen, gänget, mitt allt. När jag åkte iväg på ett utbytesår (jag sköt upp det ett år till och med för att få vara med i gänget ett extra år) så skickade jag brev och presenter till dem en gång i veckan. Den här historien tilldrog sig, förstår ni, på den tiden då man ännu skickade handskrivna brev ty Internet var ännu inte var mans nödvändighet.

En gång i veckan. Adresserade till Niklas som tagit på sig att vara ambassadör för hela gruppen.

Jag fick inte alls lika många svar, knappt något alls. Tyckte jag. Och när det började lacka mot födelsedag (2 december) och jul så hade jag hunnit ånga upp en sån besvikelse från utbytesvistelsens början i augusti, och en sån sorg över alla de uteblivna breven, att jag till och med började drömma om hur jag skrek i förtvivlan på mina vänner att jag ju överöst dem med allt fint – Kool-Aid, självlysande skosnören, klistermärken – och knappt en hälsning hade jag fått tillbaka! I drömmen stod jag på flygplatsen, kom ut från planet som fört mig tillbaka till Sverige, och såg hur ingen väntade på mig där. I drömmen gick jag till skolan, längs korridorerna, och ingen vände sig om för att hälsa på mig. Men till skillnad från mitt vakna jag så var jag i drömmen ilsken och arg.

Men till födelsedagen kom hälsningarna. Fina, underbara. Och när jag kom hem fanns vännerna kvar, de hade längtat efter mig. Niklas hade läst vartenda brev högt för dem. Det handlar alltså inte, tänkte jag då faktiskt lite förvånat, om att höja kärleksribban och (för)vänta sig att de andra klarar av att nå den. Alla klarar det inte. Det betyder inte att jag älskar mer och de mindre. Inte alls. Och när Niklas firade bröllop förra året samlades vi allihop och samhörigheten finns kvar.

Hur som helst, i de allra flesta fall då jag antagit att jag varit kanske omtyckt, i alla fall någon som är helt okej, men inte älskad har visat sig helt fel i efterhand. Allra tydligast är min bästa vän som jag fattade först två, tre år senare brytt sig minst lika mycket om mig som jag om honom och ändå hade jag under hela tiden vi var tillsammans gått runt och tvivlat. Det var när ribban sänktes, då de vänskapliga kraven, formerna och smakerna ersatte kärleksförhållandets som vi verkligen hittade varandra.

Lärdomen borde därför vara att inte bry sig så jävla mycket. Om man är älskad eller inte. Man borde bara älska tillbaka, och vara nöjd och glad med det. Att få göra det.

Men så enkelt är det ju förstås inte. Kärlek föder kärlek. Och det är faktiskt svårt att älska när betalningen uteblir. Men i de allra, allra flesta fall har jag tvivlat i onödan. Men tyvärr är det inte det jag tar med mig, det är vetskapen om att ibland har jag också haft rätt.

  • Postad 2013-09-02
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen