Jazzhands

Remember

04Mamma lyssnar på en ljudbok i bilen. En deckare som någon skådis med artikulerad röst viskar fram. Mamma har på hög volym och jag hör inte vad skådisen säger, uppfattar varken orden eller handlingen, jag hör bara smackandet från hennes torra läppar.

Mamma känner min rastlöshet och frågar om vi ska lyssna på radio istället och jag svarar ja. Hon byter till Vinyl 107 som är hennes standardstation.

Ibland blir man så hypermedveten. Ibland är det som om ett visst sinne blir upphöjt, uppskruvat, i just den stunden. Som om en liten portal rakt in i hjärtat och hjärnan öppnas upp, tillfälligt, och alla intryck bara rinner in. Osorterade, oreflekterade. Bara rakt in.

Så var det nu. På radion spelades Hey Jude och under någon liten, liten sekund tänkte jag på min kompis Eriks grej om att Paul McCartney är den enda artisten som alltid är glad. Den enda som skriver bara glada låtar. Även när han är ledsen är han glad. Jag försökte kontra med någon annan kandidat. Per Gessle? Är inte han alltid glad han med? Jo, men det är för att han är dum nog att aldrig känna någonting. sa Erik. Då är man antingen alltid banal eller alltid i ett känslomässigt status quo. Det krävs emotionell intelligens för att vara riktigt glad och riktigt ledsen.

Jag har ett förhållande till Hey Jude som introlåten i The Royal Tenenbaums. Panoramaflygningarna, stillbilderna. Man fattar att nu kommer en bra film. Man uppskattar låten, blir upplyft av crescendot.

Men aldrig tidigare har jag lyssnat på texten. Alltså verkligen lyssnat.

The minute you let her under your skin,
Then you begin to make it better.

Det är som om jag ryser när jag hör raden i bilen. Den om att överlämna sig, ge sig, släppa in. Och först då blir det bättre eftersom man då aldrig är fullt garderad utan öppen för allt. Så skönt att aldrig vara fullt garderad. Så utmattande att alltid vara garderad. Jag märker hur låten går in i mig, genom örat ut i hela kroppen. Ven efter ven sprider den sig i mig. Tar fäste i hjärtat och broderar ut sig, ut i armarnas vener, ned i benen och fötterna.

Remember to let her into your heart,
Then you can start to make it better.

Jag får där där känslan som känns som när någon gör tusen nålar. Hela kroppen är med på detta, hela kroppen lyssnar till låten man hört tusen gånger förut men inte hört. Det strålar från ryggen, över bröstet och ut i armarna. Jag börjar grina, mamma märker det inte. Men jag gråter för att det är sant. Jag gråter alltid av sanningar. När något är vackert och sant gråter jag och kan inte hejda det. Jag rörs av godheten och skönheten i det sanna och gråter för att det alltid är så flyktigt. Det som är sant idag behöver inte vara sant i morgon. Det enda som är säkert är att jag älskar här och nu.

You’re waiting for someone to perform with
And don’t you know that it’s just you, hey jude, you’ll do

  • Postad 2013-09-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen