Jazzhands

Strange fiction

little-man-tateJag umgås mest med fiktiva människor just nu. Största delen av dagen hänger jag med dem. De påhittade, vars öden ligger i mina och andras händer. Jag har dem i väskan, i datorn och i huvudet.
Jim, min alldeles egna hjälte, som fötts i mitt huvud, mitt hjärta och som nu börjar teckna sig klarare och klarare. Jag önskar att jag kunde ge honom allt, ge honom total lycka utan motgångar. Jag önskar att jag kunde skydda honom från allt ont, från all hjärtesorg och från livets alla kamper. Men det går inte. Jag kan inte det. Men jag kan ge honom kärlek, det är allt jag kan erbjuda honom.
I min väska och vid mitt nattduksbord bär jag också Garps värld. John Irvings gamla 80-talsroman som jag läser av ett alldeles speciellt, hemligt skäl (soon everything will be revealed) och som jag känner ett starkt band till. Inte bara för att det var en av de första “vuxenböcker” jag läste, en av de första “vuxenfilmer” jag såg men också för att Garps mamma också försöker att skydda honom mot livets allt men det går ju inte. Det går ju inte. Och hur mycket hans mamma än berättar, guidar och leder, och hur mycket hon än bäddar för honom så är det ju så att ingenting lär man sig om man inte erfar det. Mitt hjärta blöder lite också för Garp, och alla oss andra som måste leva för att leva.

  • Postad 2013-09-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen