Jazzhands

Under en annan himmel

thejerk2

Tänker mycket på min begravning. Drömmer till och med om den. Har av någon anledning sovit på soffan och inte i sängen de senaste nätterna. Då kan det hända att jag någonstans mitt emellan sömn och verklighet känner det varma, mjuka mot ryggen och först tänker att det är så fint att sova bredvid någon man tycker om och sedan, när det går upp för mig att det inte är så det ligger till så sköljer en känsla av instängdhet och sorg över mig. Här ligger jag i min kista. Ska den vara öppen? Nä, antagligen stängd. Med något inramat foto på locket, som på mormors begravning. En påminnelse om ett flyktigt ögonblick som en gång var. En bråkdels sekund som kameran fångade och där känslan varar för evigt.
Kommer det att skrivas någon runa? I så fall av vem? När man bläddrar bland runorna (och det gjorde jag senast igår) så verkar de ofta skrivas av folk i periferin, som jobbkollegor eller handbollstränare. Är det för att de har distansen att se ett liv bland andra liv, inte ett liv som inte är som andra liv?
Jag bör bränna upp mina gamla dagböcker naturligtvis. Men några av dem har faktiskt varit riktigt inspirerande att läsa och en hel del gamla dagboksanteckningar kom med i Inte helt hundra. Stycket där jag försöker springa tills jag stupar och “äta nyttigt”, vilket jag tolkar som att steka saker som heter “grytbitar” innan jag fattar att de heter det just för att man ska ha dem i grytor och låta dem koka i flera timmar.
Jag vill inte ha några sår eller ärr. Jag vill heller inte dö av någon långt utdragen sjukdom, då ligger det mig mycket närmare till hand att svälja en näve piller istället. Och begravningen hoppas jag blir spektakulär. Inte glad, inte “gråt inte för mig, jag har det bra nu” utan precis tvärtom. Feelbad som om Michael Haneke hade regisserat den, helst. Inte helt fräscht att hyra gråterskor men jag skulle gärna ha med några katolska inslag av den mer teatraliska sorten. Jag vill ha utsläppt hår så att det ser ut som om jag flyter i vatten. Jag vill vara Ofelia där i kistan, drunknad av både vatten och olycka. Jag kan tänka mig att jag skulle fylla några rader i kyrkan ändå. Sen skulle det bli kyrkokaffe och då skulle jag ju gärna se att man höll spontana tal. Drog sin bästa Hainer-story på amerikanskt manér. Några från gymnasiet skulle kunna berätta om hur jag startade vattenpistolskriget mellan SAM-arna och ekonomerna. Någon annan om hur jag älskade att spela spel men hatade att förlora. Sen skulle tårtan ätas, kaffet drickas och så skulle livet gå vidare. Det är det trista. Att allting går vidare, till och med döden.

  • Postad 2013-09-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen