Jazzhands

Leaving LA, never easy/I saw the light fading out

Adios-LA-01-curatedmag-1
Då var det dags igen. Att sammanfatta ens nu, den man är i denna stund, medan man packar ned det väsentliga. Det som måste komma med hem. Det som för tillfället utgör ens tillfälliga jag.

Försöker att göra det bästa av min sista dag i LA. Jag håller mig kring Farmer’s Market såklart. Jobbar lite, äter lite, medicinerar lite, solar lite, författar lite. Tänker att den oro jag nu känner är relativ, den hör bara själva resandet till och ingenting annat. Kom igen, fool, så här blir det ju varenda eviga gång. Hur många blogginlägg har du inte lagt ned på att beskriva (vissa skulle säga “älta”) det problemet, det faktumet?

Hemma väntar förvisso mörker men också nytt jobb, vännen A och en plats som har varit min och kan bli det igen.

Now life is sweet
And what it brings
I tried to take
But loneliness
It wears me out
It lies in wait

  • Postad 2013-10-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Brevet till mig själv

Kära C,

Skärp dig. Du vet att det alltid blir så här. Det är ingenting ovanligt. Några dagar innan det är dags att resa så kommer darrningarna. Det är väl ingenting ovanligt?
Och du får faktiskt göra som rösten på bandet säger, acceptera saker du inte kan förändra och tacka din oro för att den skyddar sig från olika nederlag och hot men också snällt säga åt den att ibland gör den jobbet lite väl bra och då blir det mer skada än hjälp.
Och se att du mår bättre än för en månad sedan.
Mörkret därhemma är tillfälligt även det. Det kommer att bli mörkare först, sedan riktigt svart, men sen ljusnar det. Sådan är tingens ordning.

C

PS. Sluta gör Jazzhands till en sorgblogg.

  • Postad 2013-10-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Ett till brev

Bild 2013-10-27 kl. 20.01 #2Kära A,

Jag börjar närma mig slutet av vistelsen här och bävar. Så märkligt det är, först bävan inför att resa och nu bävan inför att resa hem.
Det är vardagen som skrämmer förstås. Jag har skaffat mig rutiner här som varit bra och som jag inte vet om jag kan hålla hemma. Troligtvis inte. Jag tar min medicin så fort jag kan på morgonen, ångesten är fortfarande stark då, och sedan ger jag mig ut så fort jag kan. Då sätter jag mig på ett café, dricker te och försöker att jobba. Ibland går det, ibland inte. Sen går jag runt i solen, går till ett annat café och kanske stannar till i någon affär på vägen dit. Jag äter lunch, tar medicin och sedan vidare till nästa café. Så kryssar jag mellan caféerna tills det är middagsdags och dags för kvällsmedicin. Sedan går jag till hotellrummet och tar alla mina nattmediciner.
Har skrivit 29 sidor på boken och det gjorde jag hyfsat snabbt vecka två då jag tvingade mig själv att hoppa över eftermiddagsmedicinen. Jag kunde skriva fast på bekostnad av darrningarna, oron och ångesten. Det orkade jag bara en vecka. Sen tog jag tillbaka medicinen igen, förlät den.
Sedan dess har det gått trögt. Jag är nervös nu, inför att komma hem och inför mörkret och vardagen. Men jag känner mig givetvis starkare än för en månad sedan även om det varit flera bakslag. Jag grät mycket förra veckan men då upplevde jag också mycket stress vilket fått mig att inse att jag inte kan påskynda någonting utan får acceptera att detta tar längre tid än man skulle vilja. Jag har helt enkelt känt mig oförmögen att jobba. Annat än de 29 sidor jag skrivit på boken. Det här inte till vanligheterna. Jag brukar jobba på bra.
För två månader sedan ville jag inte leva. Nu, när jag ställer mig frågan igen (och det gör jag, nästan varje dag) är svaret ändå jo. Jo, men jag vill leva. Och jag tror att med tiden kommer jag att kunna göra det också. Men först ska jag besöka de döda. Den 2 november går jag till Skogskyrkogården. Det är så vansinnigt vackert med alla ljus där och av någon anledning brukar jag känna mig lugn efteråt, då jag planterat en frusen ljung vid pappas grav och gråtit ut min saknad. Gravar är till för de levande, inte för de döda. Och jag lever. Förhoppningsvis mer och mer.

Din vän
C

 

  • Postad 2013-10-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Brevet till A

Kära A,

Jag känner mig alienerad. Känner alla människor så?  Som fången i en kropp som tvingar en att andas flämtande och kvävande.
Alla går omkring med lite vardagsångest, sa du. Men hur mycket ska man acceptera då, hur mycket är att betrakta som “lite skit rensar magen”? Lite ångest rensar hela kroppen, motsvarande. Och hur mycket är att betrakta som kvävande, drunknande, dödande.
Jag känner mig fången i både tanke och kropp. Säger åt tankarna att sluta, säger åt kroppen att sluta men ingen av dem lyssnar. De går bara på. Maler på, trycker på. När jag lägger mig om kvällen är min kropp helt slut men samtidigt darrar mina fingrar när jag mäter upp millilitern med lugnande för mitt sinne är övertänt. Sedan ligger jag raklång på sängen på hotellrummet och försöker djupandas.
Jag tar färre ångestdämpande nu, A. Jag vet inte, en del av mig vill liksom straffa min kropp för att den håller på och jävlas. Vill inte ge den ångestdämpande som den vill ha. Tänker att den får klara sig själv, jävla svikarkropp. När det river i bröstet är det jag mot kroppen. Ångesten är fienden.
Ibland säger jag till mig själv “Aha, nu kommer den. Ångesten som gjort inbrott i mitt bröst och bosatt sig där som en tjuv”.
Ibland gör jag tvärtom, försöker att vara mindful och accepterande och allt det där. Men det brukar sluta med Sobril då. Har ännu inte greppat det där med acceptans. Fattar inte hur det funkar.
Men, som sagt, inte lika många ångestdämpande nu som för en månad sedan. Och lite mindre lugnande också faktiskt. Så visst, kanske ska jag inte jämföra framstegen med gårdagen. Kanske inte ens förra veckan. Utan snarare förra månaden och månaden dessförinnan. Du har såklart rätt i det. Idag har jag till exempel bara gråtit en gång. Det var när jag hörde Here comes the Sun i en affär. Och jag tänkte på att det inte varit en lång, kall, ensam vinter för mig som någon kan möta mig med varma, kärleksfulla utsträckta armar efter. Den vintern ligger inte bakom mig utan framför mig. Det jag gör nu är bara att möta hösten.

Snart ses vi. Tack för att du orkar.

Din vän
C

  • Postad 2013-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Måndag i närheten av Fairfax och Third

BobsFörsöker jobba.
Försöker vara i solen. Måste ju ta vara på att man är i Kalifornien.
Äter en donut från Bob’s.
Tänkte äta halva. Åt istället hela.
Ångrar det inte.
Äter medicin.
Äter ännu mer medicin.
Ångrar det lite grann eftersom jag blir slö.
Försöker jobba.
Försöker vara i solen.
Det enda som hjälper är tid.

  • Postad 2013-10-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dodgeball

dodgeball-017
Idag har jag lärt mig att isbjörnar är vänsterhänta och bältdjur kan drabbas av lepra. Ändå hyfsat hög kunskapsnivå för att vara en söndag. Börjar komma in i den där underbara LA-lunken där ingenting är konstigt. Överraskades inte längre av antalet män med små hundar i barnvagnar. Såg en chihuahua med hjul istället för framben. Har sett en sån förut. Hälsade på en alpacka, ett lamadjur och en liten känguru. Sen intervjuade jag en organisk blåbärsodlare som insisterade på att hålla i en Bibel.
Och igår besökte jag studion hos duden som gjort “musiken till alla Ben Stillers filmer”. Så om någon där ute vill prata om arren i Dodgeball och Blaze of Glory, som han också gjort, så hör av er.

  • Postad 2013-10-21
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ny kväll, nytt hotell

toronto_night_skylineNittonde våningen denna gång med utsikt över Torontos skyline. Den ser verkligen inte alls ut som jag trodde. Mer hi-tech, som ett slags Gotham city.
Hotellrummet däremot ser precis ut som jag trodde. Opersonliga fyrkantiga möbler i brunt och vitt.
Tyvärr höll min fria andning inte i sig och idag har jag istället gått med samma bekanta kvävande tryck över bröstet. Jag har grinat flera gånger, junketfolket frågar ständigt om jag “är ok” och jag nickar och säger visst, självklart fast det är långt ifrån självklart. Ingenting känns självklart just nu. Allting känns temporärt, flyktigt, opålitligt. Känslan av ensamhet, känslan av panik. Det är väl det enda som känns riktigt pålitligt och bestående.

  • Postad 2013-10-16
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Det hände

marc-accessories-storeVandrade runt i New York. Gick bara i kvarter jag typ känner till. Lite grann (är inte i NY så ofta).
Strosade. Grät. Strosade. Kände på min onda bröstkorg. Strosade. Gick till Marc Jacobs-affären och köpte en tröja för 250 dollar. Boom… Men grejen var den att duden i affären var så otroligt NY-cool att jag kände mig cool bara av att prata lite med honom om storlekar.
“Du skulle lätt kunna rocka en S”, sa han och nickade.
Jag bah “Sure, dude, jag provar en S”.
Han hade en rutig skjorta och rutiga byxor, en keps och massor av tatueringar. Det var som om lite av hans coolness hamnade på mig bara för att vi pratade. Provade en M, fick hans utlåtande. Provade en S och han blåste en kyss och sa “So much better, that’s the one”. Jag halade gladeligen upp 250 dollar när han sa så. Vi småpratade lite medan jag betalade och han sa “Du är inte härifrån va?”.
Jag svarade “Nej, jag är svensk”.
“Det var inte det jag menade”, sa han. “Du har en annan coolness i dig, du har en vibe. Du bor på västkusten va?”
“Ja, LA”, sa jag. Typ ljög jag.
“Jag visste det. Du har något, babe, det har du verkligen”.

Och i ett trollslag var trycket över min bröstkorg borta. Gick ut på gatan, tog kastanjen jag har i fickan och höll den i handen. Andades djupt.

Klockan är halv åtta på kvällen, jag är tillbaka på hotellrummet, kollar på tv och vilar mina trötta fötter och jag kan fortfarande andas utan att det gör ont. Vad hände? Jag tror att vare sig duden var en bra försäljare eller inte så gjorde han mig mindre osynlig för några minuter.

Jag lämnar i alla fall NY lättare i sinnet än när jag kom hit. Vare sig han var ärlig eller inte.

  • Postad 2013-10-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

At the Hyatt Hotel, Midtown, NY

tumblr_mkzfa76fGM1rm0kxlo1_1280
Finns det något ensammare än att vara själv i ett hotellrum av medelprisklass, på tolfte våningen, i en storstad när natten sänker sig över staden men jetlagen säger att det är middagstid? Ja, det skulle väl vara om hotellet låg i en småstad då.
Å ena sidan – jag har ett underbart jobb. Jag får resa överallt, träffa folk och se platser jag annars aldrig hade sett. Just nu är jag i New York.
Å andra sidan – jag har inga kollegor och hotellsängarna är alltid så ödsligt stora.

När pappa dog var jag i en dimma. Jag reste till Venedig, på jobb, och fick bo på det lyxigaste hotellet. Det låg precis vid vattnet. Det var det ödsligaste och ensammaste jag kunde gjort. Jag stod vid fönstret, såg solnedgången spegla sig i vattnet, och grät.

Tanken att resa iväg ter sig alltid god och lockande men många gånger, i verkligheten, består den i att blicka ut från ett hotellrum av medelprisklass där alla andra verkar på väg någonstans utom du.

  • Postad 2013-10-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

The Loved One

evelynwaugh_thelovedoneDen dagliga problematiken med medicinerna är: ska jag ta de lugnande men som gör mig slö så att jag inte kan skriva, eller ska jag ta de ångestdämpande som är starka och gör att jag kan skriva men som jag håller på att få slut på?
Meditation och andning är mitt andra vapen. Inte jätteeffektivt, ganska slött än så länge men jag samlar mina arméer bäst jag kan. Jag gör mitt bästa. Några övningar varje dag, ofta under tårar. Hela grejen om att man lever i sin egen kropp är tuff. Det här är den enda kropp jag har, det enda sinnet jag har, de enda känslorna jag har. Does the mind rule the body or does the body rule the mind. Jag blir galen på hur vissa tankar – de är bara tankar, för Guds skull – får direkt effekt på min bröstkorg. Trycket, kvävningen, andningen och sedan tårarna.
Vad är det du inte kan släppa, frågar den vänliga rösten på inspelningen. Fråga dig själv, kärleksfullt och vänligt, vad det är du inte kan göra dig fri ifrån? Vad är det din kropp behöver?
Och då blir jag tvungen att stänga av. Jag andas för häftigt, jag gråter och känner hur armarna förlamas. Och jag vet ju att med samma logik borde en positiv, försäkrande tanke ha motsatt effekt på kroppen. Jag borde kunna “do the opposite“, för att ta en Seinfeld-referens. Tänka på den kärlek som ändå riktas mot mig från olika håll. De vänner, den familj, som låter sin värme skina på mig, trots allt. Trots tårar, trots kamp. Och där, en sekund, känner jag den. De varma blickarna, de vänliga kramarna, deras ärliga hjärtan. De finns.

  • Postad 2013-10-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen