Jazzhands

A black eyed dog he called at my door

Så här är det med ångest, den smakar metall. Den sitter fastskruvad över bröstet som en metallskena över tanden i tandställningen som man drar åt lite, lite, lite i taget. Som en sträckbänk. Mer och mer pressar den på så att metallsmaken når halsen och sedan munnen.
Smaken är kall men känslan är brännande och varm. Som ett upphettat metallblock pressat, pressat mot bröstkorgen.
Ångest betyder säkert massor med olika saker beroende på vem man pratar med men för mig är ångest en brännande, rivig rörelse i bröstet som strålar ut i armarna, gör dem alldeles matta, som strålar ut i ryggen och förlamar den, och som brinner upp i halsen och fattar ett tag om den och gör det svårt att andas. Andningen blir till flämtningar, flämtningarna får pulsen att slå snabbare och hjärnan svarar med att säga att nu är det fara, nu är det fara för ditt liv, Caroline. Men vilket liv? Så här orkar ju ingen leva. Säger min hjärna och får min puls att höjas ännu mer. Döden får inte vara ett alternativ. Men vilket alternativ finns till ångesten när den väl sparkar in alla dörrar, tränger sig på och tar över andningen, känslorna och den flämtande, gapande, kämpande känslan av överlevnad.

Jag har haft Ã¥ngest förut. Jag har haft kliniska depressioner förut. De har tagit mellan tre till sex mÃ¥nader att fÃ¥ bukt med. Är man optimist sÃ¥ tänker man “ja, men sen försvann de ju” men det har jag inte rÃ¥d att kosta pÃ¥ mig den här gÃ¥ngen. Jag har inte det. Jag har inte orken det kostar att vara optimist. Det är dyrt, det kräver massor i energi och tankekraft. Jag är fattig pÃ¥ sÃ¥nt just nu, mitt kapital räcker bara till att gÃ¥ upp ur sängen, gÃ¥ ut i kvarteret, sätta mig och räkna minuterna tills jag fÃ¥r ta min nästa dos medicin.

Jag är tacksam, det är jag, för vänners råd om att gå ut i solen, röra på sig, handla ett doftljus, köpa något lyxigt eller vad det nu kan vara och visst vet jag att man menar väl, visst vet jag att det är av välmening och visst vet jag att för vissa människor så är det en hjälp, det är ingenting jag förringar. Det skulle det  vara för mig också, om jag vågar vara optimist, om den dagen kom då jag orkade mer än att bara existera, bara gå runt med ångestens händer om min hals, utan känslan att det inte finns en utväg.

  • Postad 2013-10-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen