Jazzhands

Jag lever/jag lever inte

images
Det går upp och ned. Det är papegojsvaret som jag upprepar igen och igen när någon vänlig själ frågar. Jo tack, det går upp och ned.
Men så är det, det är det ärliga svaret utan varken överdrift eller underdrift. Och det hör ju också sjukdomen till. De tunga morgnarna som inte klaras utan tre olika mediciner som gör mig å ena sidan slö, för slö för att känna dunket och flämtet, men å andra också rätt hopplös. Så mycket dag kvar på dagen, så lite ork. Om morgnarna vill jag helt enkelt inte leva. Så är det. Men kanske klarar jag mig en timme till. En timme till. Kanske om jag tar mig ut, om jag sätter mig bland folk. Ett anonymt, nervöst ansikte bland andra anonyma, inte så nervösa ansikten. Om jag tar en kopp te och tänker på andningen. Den svala inandningen, där i lungan, kom igen lite djupare och inte bara på ytan, försök igen. Försök. Och sen värmen i utandningen, stillheten i utandningen. En sekund av stillhet. Försök fånga den igen. Sekunden. En minut till. Jag lever en minut till. Tio minuter till. Jag lever tio minuter till. Jag försöker att leva en timme till.
Men så kan en lucka uppstå någon gång där under eftermiddagen när morgonen är förbi och solen skiner på klockan som visar att nu är jag i alla fall på andra sidan morgonen, den delen av dagen som är på väg mot kvällens stillhet. Det är den stillheten, den stunden jag försöker fånga, försöker ratta in som när man letar efter en klar signal på radion. Få in den där signalen som gör att man kan andas utan att flämta och tänka på döden. Funkade igår, funkade i förrgår. I en timme satt jag i parken och andades. Åt en croissant. Kunde till och med skriva. Hittade den, hittade signalen, hittade språket, tonen. I en timme satt jag i skuggan, omgiven av gräs, människor och sol och tänkte inte på döden utan livet. Igår och i förrgår. Och då började ändå båda dagarna med gråt och förtvivlan. Sådan är sjukdomen, sådan ser den ut. Denna jävla sjukdom. Den som är dödlig om man inte behandlar den väl, den som är förödande hur man än behandlar den. Men sen kommer kvällen och då får jag ta min armé av sövande, lugnande, ångestdämpande och orosdämpande och då kan jag kanske inte direkt skriva, det blir jag för trött för, men låta kroppen vila. Och kanske också hjärnan. Och sedan tar jag min insomningstablett och är glad och tacksam över att ännu en dag är över.

in-a-lonely-place-end-title-still

  • Postad 2013-10-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen