Jazzhands

Brevet till A

Kära A,

Jag känner mig alienerad. Känner alla människor så?  Som fången i en kropp som tvingar en att andas flämtande och kvävande.
Alla gÃ¥r omkring med lite vardagsÃ¥ngest, sa du. Men hur mycket ska man acceptera dÃ¥, hur mycket är att betrakta som “lite skit rensar magen”? Lite Ã¥ngest rensar hela kroppen, motsvarande. Och hur mycket är att betrakta som kvävande, drunknande, dödande.
Jag känner mig fången i både tanke och kropp. Säger åt tankarna att sluta, säger åt kroppen att sluta men ingen av dem lyssnar. De går bara på. Maler på, trycker på. När jag lägger mig om kvällen är min kropp helt slut men samtidigt darrar mina fingrar när jag mäter upp millilitern med lugnande för mitt sinne är övertänt. Sedan ligger jag raklång på sängen på hotellrummet och försöker djupandas.
Jag tar färre ångestdämpande nu, A. Jag vet inte, en del av mig vill liksom straffa min kropp för att den håller på och jävlas. Vill inte ge den ångestdämpande som den vill ha. Tänker att den får klara sig själv, jävla svikarkropp. När det river i bröstet är det jag mot kroppen. Ångesten är fienden.
Ibland säger jag till mig själv “Aha, nu kommer den. Ã…ngesten som gjort inbrott i mitt bröst och bosatt sig där som en tjuv”.
Ibland gör jag tvärtom, försöker att vara mindful och accepterande och allt det där. Men det brukar sluta med Sobril då. Har ännu inte greppat det där med acceptans. Fattar inte hur det funkar.
Men, som sagt, inte lika många ångestdämpande nu som för en månad sedan. Och lite mindre lugnande också faktiskt. Så visst, kanske ska jag inte jämföra framstegen med gårdagen. Kanske inte ens förra veckan. Utan snarare förra månaden och månaden dessförinnan. Du har såklart rätt i det. Idag har jag till exempel bara gråtit en gång. Det var när jag hörde Here comes the Sun i en affär. Och jag tänkte på att det inte varit en lång, kall, ensam vinter för mig som någon kan möta mig med varma, kärleksfulla utsträckta armar efter. Den vintern ligger inte bakom mig utan framför mig. Det jag gör nu är bara att möta hösten.

Snart ses vi. Tack för att du orkar.

Din vän
C

  • Postad 2013-10-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen