Jazzhands

Den objudna gästen

1012896_10152092975168714_892155000_n

Nu har jag varit hemma i en och en halv vecka. Det känns längre. Aldrig tidigare har jag haft ett sÃ¥ lÃ¥ngt uppehÃ¥ll pÃ¥ Jazzhands. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Ska jag vara ärlig, fortsätta tjata  om hur det gÃ¥r “upp och ned” in till vansinnets rand? Eller i alla fall tÃ¥lamodets. Eller ska jag strunta i det, bara ignorera det som stormar i hjärtat, och skriva om det som händer utanför kroppen, utanför hjärta, själ och tanke?
Filmfestival, till exempel, händer. Jag hade Peter Greenaway till bordet, eller om han hade mig, på en middag. Han frågade om jag vuxit upp i USA. Han läxade upp mig för att jag inte kunde Eisensteins fulla filmografi. Men jag tog igen det när jag sa att jag har en fil. kand i socialantropologi. Då kunde vi diskutera kulturella koder, diskurser och what not och blev de bästa av vänner igen.

Dagarna går.

Meningslösheten kommer förbi, knackar på dörren men släpper in sig själv. Stannar kvar ett tag, försvinner men kommer tillbaka igen som om den gick ut för att köpa tidningen.

Jag höll i F2F med Greenaway när han skulle motta Visionnary Award. Tappade tiden. Hörde mina klackskor ensamt eka mot marmorgolvet i Skandias foajé medan det dova ljudet från filmvisningen inne i salongen låg som en fond mot hela tillvaron.
Satte mig på Espresso House. Det var fredag kväll. Fullt med folk, fullt med par. Satte mig vid ett bord. Blommorna jag fått som tack lade jag på stolen mitt emot. Meningslösheten frågade om den fick slå sig ned. Jag sa nej men visste att det var lönlöst.

  • Postad 2013-11-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen