…och så tackar jag

Pressfrukost där jag är gäst och inte journalist. På det stora förlaget, de som ger ut min pocket. Känner mig som en katt bland hermelinerna.
“Så det är din första bok?”
Alla är jättevänliga och jag trivs. Men kan inte skaka av mig det där med att “jo jag vet, man är inte författare i egentlig mening innan man skrivit två böcker”.

Och förresten är det ingen bok egentligen utan en grej jag skrivit bara. Plus att det är väl lättare att skriva verklighetsbaserat än hittepå, för då vet man ju i alla fall hur det slutar.

Hamnar bredvid Cecilia Hagen som jag är säker på ska ge igen för detta. Ser till att presentera mig med enbart förnamn och sedan glida över till att prata med en tjej som också heter Caroline och som skrivit om Yngsjömordet. Skånska mord ftw! Här kommer mitt tv-intresse till plats. Och även mitt saffransbulleintresse. Jag tar för mig.

Och sedan sköljer det över mig, i vanlig ordning. Det där som jag egentligen vet finns hos alla fast mer eller mindre.
Det där med att inte kunna, inte höra hemma, känna sig som en bluff. Trots att den rara pr-tjejen säger att hon gillade boken, att hon följer båda mina bloggar, att jag är rolig. Och jag blir glad in i själ och hjärta. Det yttrar sig i att jag morskt frågar om jag får sno med mig en kopp, det står ju Truman Capote på den och han är ju min idol, och sedan tackar jag för mig och tänker att detta är ju faktiskt helt lagom, helt perfekt och jag är kanske varken sämre eller bättre än någon annan men ingen är ju Caroline Hainer.