Men det är ju klart…

När den andre spelar ut korten och ger sig. Säger jag lägger mig, drar mig ur. Ja, då är spelet över och det finns ingenting man kan göra åt det. Man kan inte förhandla sig till en seger.

Om det är något jag ogillar är det när ens oro visar sig befogad. Alltså, känslan av att något är fel (“Han vill nog inte”) som går emot rim och reson (“Men vi sågs ju och det var grymt ju”) och sen visar det sig att man (ens känslospröt) hade rätt i alla fall. Det är så jävla förödande. Det bidrar bara till allt det här om att förnuft helt enkelt inte går att lita på, att man är dömd till ensamhet och att det helt enkelt inte går att ha någonting utan att oroa sönder det.

Det kan väl aldrig varit planen när man uppfann känslor.