Jazzhands

Saker som tar tid

54c9e165b4cbbe733149346fe01c37e6Jag minns när pappa dog och hur jag lät ångest och sorg leva “mitt emellan bakhuvudet och hjärtat, med ett epicentrum någonstans i halsen”. Jag tog mig igenom dagarna ungefär som när man vadar fram, i en dröm eller i ett hav. Samma sak. Ett vadande, man kan inte skynda på.
Men samtidigt när jag läser Jazzhandsinläggen från den tiden är jag så käck och tapper. Skriver att Jazzhands banne mig inte ska bli någon sorgeblogg.
Skriver att livet går vidare. (Inte vet jag hur men det gör det).
Och sedan kollapsade jag, men det märks inte av på bloggen.

Den här gången är det annorlunda. Jag kan inte vara käck, det går inte. Ångesten lever inte längre i halsen, den har bosatt sig i bröstkorgen och där häckar den som en annan korp. Rövar känslor, snor tid. Jävla idiotångest.

Det enda den ogillar är Sobril, sömn och att vara med A. Ångesten hatar A, den står inte ut med hans vänskap och omtänksamhet och förminskar sig då. Håller sig undan.

Så just nu ligger jag lågt, gör inte mer jobb än jag orkar. Håller mig undan, tänker på att andas. Frågar mig varje dag om jag ändå inte vill leva vidare och hittills är svaret ändå, trots allt, alltid ja.

  • Postad 2014-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen