Jazzhands

Å ena sidan…

IMG_7612
Å enda sidan känns det bra att var tillbaka i gamet även om jag tar det väldigt, väldigt lugnt. Hoppar in som recensent på TT, åker till London på 24-timmarsrep. Ja, det kanske inte låter så men det är att ta det lugnt i min värld.
Å andra sidan känner jag mig mer och mer som en eremit och jag vet precis varför. De där två grejorna hör nämligen ihop. Och jag får råd av en vän, precis samma råd som jag gett andra vänner: isolera dig inte, tvinga dig att träffa andra, se det inte som en prestation.
Allt det där som jag hört mig själv säga.
Och nu får jag samma råd.
Och jag försöker. För jag vet.
Gick på födelsedagsfest i lördags. Klarade 45 minuter, sen blev det hemåt och medicin. Men jag försökte, hade till och med sett fram emot det.
Så å ena sidan är jag på gång i arbetet. Även om jag tar det lugnt. Å andra sidan drar jag mig undan och det hänger ihop. För att i jobbet är jag en annan person. En som kan och klarar av. Och det tar energi av mig, och det ska det göra, även om det blir på bekostnad av den andra personen som försöker att bara leva.

  • Postad 2014-02-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Lögner och åter lögner

En annan sak med att resa är att man blir välkomsthälsad av Dolph Lundgren och Roxette i ankomsthallen. Rätta mig om jag har fel men inte är väl Roxette stockholmare? Hur ser de på det här med “Welcome to my hometown”?

  • Postad 2014-02-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Golden Girl(s)

Gud vad jag känner mig gammal. Har börjat göra det i samma takt som…jag blir äldre?
Skoj.
Nej, men i samma takt som min framtidstro blir grumlig då?
Åker till London. Tänker “Fasen, man kanske skulle bo i London ett tag…?”
Följt av “Men jag känner ju ingen i London” och “Jag skulle ju inte plugga eller nåt där man får nya vänner för även om jag pluggade skulle alla vara 19 år och jag en tant”.
Och så blev jag helt nedslagen av varats olidliga lätthet.

  • Postad 2014-02-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Tankar innan planet

1382334_10151660081591190_1524399787_n
Åker till London i ett dygn och ber att få återkomma med senaste nytt som egentligen bara går ut på att jag är så pass gammal nu att jag har på mig samma kläder tre dagar i rad och längtar efter skor med kardborreband.
Och varför är det inte socialt accepterat för vuxna att ha overall? Denna tid på året borde det ju vara det smartaste och bekvämaste plagget av dem alla.
Har två nya recensioner att skriva för TT vilket gläder mig något oerhört. Didn’t know I was looking for filmrecensioner until I found you. Som jag saknat det. Inser jag nu. Medan jag ger ettor och tvåor och skriver motiveringar på det ena och det andra.
Och i morgon åker jag, som sagt, till London.
Jag tror att jag är frilansare igen.

  • Postad 2014-02-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

“Är det en cigarr du har i fickan…?”

Sigmund_Freud_1926Och sen fick jag ett ryck och anmälde mig till en grundkurs i psykologi. Eftersom ingen verkar rå på gåtan som är jag själv får jag väl göra det på egen hand då.
Plus att jag börjar bli gammal. Både gammal som i gammal och gammal som i gammal i gamet. Jag är lite som en äldste i journalistkretsar känns det som, i alla fall de jag umgås i. Så snart slutar telefonen att ringa (för ärligt talat, hur länge kan man hålla på när det poppar upp nykomlingar överallt) men då är jag förberedd. Dr. Hainer tar då emot. Boka din tid redan nu så undviker du kön.

  • Postad 2014-02-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Perfektion

Alltså, rostat bröd. Still the world’s greatest food.

  • Postad 2014-02-07
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Re: rec

robocop_poster_p_2013

Började dagen med Robocop, och somnade nästan i biostolen av alla sövande robotfajter. Man versus robot. Robot versus människorobot. Vem orkar hålla redan på vem som är god och vem som är ond och vem som är mitt emellan?
Sedan blev det te och muffins (man måste få “unna sig”/man behöver “energi” när man “jobbar” etc) på café med svajigt internet medan jag snabbskrev recensionen. Den gick kortfattat ut på betyget två samt icke-problematiken med “men robotar jag ju inga känslor” som alltså är hela grundprincipen som Robocop själv är framtagen på. För att man vill ha en robot med känslor. Ja, ni hör ju själva.
Sen åkte jag hem och fixade i ordning för en middag för en kines. Choi, med långt, svart hår och underbar accent, såg min inramade tavla av duschscenen i Psycho i badrummet, skrattade och sa något som lät som “cykel” på engelska.
“Cycle! Cycle! Haha! Cycle!”
Hon menade “Psycho” förstås.
Sedan följde jag henne till hennes hotell, också på Södermalm. Mörkt ute. Någon hund. Något par. Satte på mig hörlurarna. Lyssnade på Leaving, snart slut på dagen och så är det med den saken.

  • Postad 2014-02-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ödet i mina händer

346px-400px-Polilla_burroI min nyfunna optimism tänker jag på Åsneprinsen. Boken jag håller på att skriva.

En kompis som läst de första fyrtio sidorna frågar vad som ska hända om femtio sidor.
Jag svarar.
Han frågar vad som händer om hundra sidor.
Jag svarar.
Han frågar hur det slutar.
Jag berättar.
Sedan säger han “Fan” med ledsam röst.

  • Postad 2014-02-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Endast flaken är vaken

polar-bear-leaping_337_990x742Som när ett stort jävla isflak spricker upp och flyter iväg!
I morse vaknade jag utan ångest för första gången sedan oktober och innan dess var det augusti.
Nu ska jag försöka att inte fokusera för mycket på det och bli hoppfull och galen utan bara, på mindfulnessvis, konstatera att så var det i morse och sedan bara carry on som vanligt och hoppas att jag vaknar på samma sätt i morgon och att isflaket kanske, kanske så småningom spricker upp ytterligare för att sedan segla iväg på öppet hav för att aldrig synas igen.

  • Postad 2014-02-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

På café

RilakumaDen Oväntade Vännen och jag äter frukost. Omringad av okända nunor på café. Alla dessa liv. Alla dessa öden, tänker jag.
Hör någon prata om att” råka gå in på hans Facebook”, en annan om en kille som “bor på Internet”.
Det är ändå någonting lugnande över det hela, över att vara tillsammans även om man inte känner varandra. Det är som att gå på bio eller flyga. Man buntas ihop med ett gäng människor och det är de man kommer att dö med om planet störtar eller bion bombas.

Inte för att vara sån. Men erkänn att ni också tänker så ibland.

Jag tänker på det när Den Oväntade Vännen och jag äter frukost. Han som trätt fram och vill se till att jag är okej om än med absolut försiktighet och minimal inblandning.
Jag trodde aldrig att vi kunde vara vänner. Inte efter allt som hänt även om det var tre år sedan han sa nej, det här går inte. Efter det har vi knappt hörts alls. I stort sett inte alls. Eller, närmare inte alls faktiskt.

Den Oväntade Vännen och jag är olika människor nu fastän precis samma. Vi pratar om ingenting, fyller på våra koppar och ber om extra mjölk. Vi rör varken vid varandra eller vid någonting som kan kallas personligt. Och ändå går jag därifrån med tacksamhet.

  • Postad 2014-02-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen