Jazzhands

På café

RilakumaDen Oväntade Vännen och jag äter frukost. Omringad av okända nunor på café. Alla dessa liv. Alla dessa öden, tänker jag.
Hör nÃ¥gon prata om att” rÃ¥ka gÃ¥ in pÃ¥ hans Facebook”, en annan om en kille som “bor pÃ¥ Internet”.
Det är ändå någonting lugnande över det hela, över att vara tillsammans även om man inte känner varandra. Det är som att gå på bio eller flyga. Man buntas ihop med ett gäng människor och det är de man kommer att dö med om planet störtar eller bion bombas.

Inte för att vara sån. Men erkänn att ni också tänker så ibland.

Jag tänker på det när Den Oväntade Vännen och jag äter frukost. Han som trätt fram och vill se till att jag är okej om än med absolut försiktighet och minimal inblandning.
Jag trodde aldrig att vi kunde vara vänner. Inte efter allt som hänt även om det var tre år sedan han sa nej, det här går inte. Efter det har vi knappt hörts alls. I stort sett inte alls. Eller, närmare inte alls faktiskt.

Den Oväntade Vännen och jag är olika människor nu fastän precis samma. Vi pratar om ingenting, fyller på våra koppar och ber om extra mjölk. Vi rör varken vid varandra eller vid någonting som kan kallas personligt. Och ändå går jag därifrån med tacksamhet.

  • Postad 2014-02-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen