Jazzhands

Å ena sidan…

IMG_7612
Å enda sidan känns det bra att var tillbaka i gamet även om jag tar det väldigt, väldigt lugnt. Hoppar in som recensent på TT, åker till London på 24-timmarsrep. Ja, det kanske inte låter så men det är att ta det lugnt i min värld.
Å andra sidan känner jag mig mer och mer som en eremit och jag vet precis varför. De där två grejorna hör nämligen ihop. Och jag får råd av en vän, precis samma råd som jag gett andra vänner: isolera dig inte, tvinga dig att träffa andra, se det inte som en prestation.
Allt det där som jag hört mig själv säga.
Och nu får jag samma råd.
Och jag försöker. För jag vet.
Gick på födelsedagsfest i lördags. Klarade 45 minuter, sen blev det hemåt och medicin. Men jag försökte, hade till och med sett fram emot det.
Så å ena sidan är jag på gång i arbetet. Även om jag tar det lugnt. Å andra sidan drar jag mig undan och det hänger ihop. För att i jobbet är jag en annan person. En som kan och klarar av. Och det tar energi av mig, och det ska det göra, även om det blir på bekostnad av den andra personen som försöker att bara leva.

Etiketter None

Lögner och åter lögner

En annan sak med att resa är att man blir välkomsthälsad av Dolph Lundgren och Roxette i ankomsthallen. Rätta mig om jag har fel men inte är väl Roxette stockholmare? Hur ser de på det här med “Welcome to my hometown”?

Etiketter None

Golden Girl(s)

Gud vad jag känner mig gammal. Har börjat göra det i samma takt som…jag blir äldre?
Skoj.
Nej, men i samma takt som min framtidstro blir grumlig då?
Åker till London. Tänker “Fasen, man kanske skulle bo i London ett tag…?”
Följt av “Men jag känner ju ingen i London” och “Jag skulle ju inte plugga eller nåt där man får nya vänner för även om jag pluggade skulle alla vara 19 år och jag en tant”.
Och så blev jag helt nedslagen av varats olidliga lätthet.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen