Jazzhands

En bön

Bild 2014-03-21 kl. 19.55

Det finns en sak jag önskar mig mest i hela världen. Jag vet inte riktigt vem jag riktar min önskan till men så här sent på kvällen medan sömntabletterna verkar känns det som en kosmisk fråga. Någon man ställer till universums makter i en akt av hopp och desperation, någonting man hoppas att någon kraft långt bort men tillräckligt nära ska fånga upp och åtgärda.
Jag har egentligen bara en önskan och det är att få andas fritt, djupt, anständigt och normalt utan ångest.
Det är min enda önskan.
Att inte varje dag, varje sekund, känna det där trycket över bröstet som aldrig lämnar mig ifred. Nu kan det visserligen variera i storlek och intensitet. I vikt. På morgonen känns det i regel tyngre än sent på kvällen när jag tagit mina lugnande. Men det är aldrig helt borta. Och min önskan, över alla andra önskningar, är att det ska försvinna.
Därför kastar jag nu ut den i universum, under sömntablettspåverkan, och bara önskar och hoppas och önskar och hoppas att man någonstans ser mig, känner mig och hör mig och tänker det där är lätt ordnat. Hon behöver ju bara leva så försvinner det. Hon behöver vara acceptera att hon är sin egens bästa vän. Att hon alltid kommer att vara ensam, att hon alltid kommer att ha vänner men aldrig vara någons högsta prioritet. Acceptera detta och lugnet skall komma till dig.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen