Jazzhands

Den dagen, den dagen

Den dagen då jag sov till tolv, omtöcknad av piller.
Då allting omkring mig susar.
Det blir så här. Det blir alltid så här.
Och jag pratar med terapeuten i telefon, han som egentligen inte har en anledning att prata med mig eftersom jag morskt sade, för bara ett par veckor sedan, att livet är underbart och jag klarar mig själv nu. Måste klara mig själv nu.
Och han säger att jag dras till de där fria själarna som söker närhet, får det bara för att sedan dra sig undan och han säger att jag ska sluta med det. Och jag nickar fast han inte ser, för jag är för trött för att säga någonting, jag bara nickar. Nick, nick. Tills jag kommer på att det ser ju inte han så då börjar jag säga “ja”, i telefon och känner en oändlig tacksamhet för att han tagit mitt samtal, pratar med den sömndruckna jag, och hör mig säga samma saker jag sagt miljoner gånger förut.
Det gick inte.
Den här gången heller.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen