August, die she must

Jag är glad att den här betongsommaren snart är över. Tyst telefon, öde gator och en ensamhet som bara gnager ett större och större hål i bröstet. Nu har jag precis sagt hej då till min bror som reser tillbaka till Japan så nu är sommaren definitivt slut. Även om en blick på himlen och termometern gärna påstår motsatsen.
Varför ökar min ångest, frågar jag terapeuten och han svarar kryptiskt och zen-aktigt att Allt vi ger näring åt växer.
Jag vill inte ge aset Stuart näring, jag vill ju att han ska dö. De sa att jag skulle ge ångesten ett namn och det skulle förminska den. Så jag döpte honom till Stuart. Han är fortfarande kvar. Jävla as.
Det är mönster från din barndom, förklarar terapeuten. Detta vet jag ju egentligen, men det är så svårt att hitta förtröstan i det, att tänka “Ja just det, det är ju bara det”.
Så istället blir det soffan, alldeles för många tankar och för lite vatten.