Höstligheter

Det var jag, A och ungefär 3000 gråhåriga 50-plussare i publiken igår. Vi samlades i världens fulaste konferenssal för att se och höra en annan gråhårig 50-plussare sjunga saker som Jealous Guy (pampig version), More than this (avskalad version) och Avalon (smekande version).
Någonstans där emellan, kan ha varit under den där “…There’s a band playing on the radio….” (Oh Yeah) om den där låten som plötsligt kommer på radio och påminner om honom, tiden, då och så började jag gråta.

Some expression in your eyes
Overtook me by surprise

Jag vet inte, kanske var det då. Kanske var det under någon annan sång, jag minns inte. Men tårarna rann nedför kinden, ned för hakan och jag kände mig så oerhört, oerhört vemodig och ledsen.

It’s some time since we said goodbye
And now we lead our separate lives

Och orden är tunna och banala och kanske är känslan det också, den jag alltid kommer tillbaka till:  faktumet att ingenting varar för evigt.

A såg min blick, mina tårar och tog min hand en stund. Jag har i alla fall en vän. Och hans vänskap varar. I alla fall tills den tar slut.