Fast ändå inte fyrtio

Är det fyrtioårskrisen som gör sig påmind? Som gör att jag ligger och drar mig i sängen längre än jag borde? Som gör att jag drar ned på sminket slutat bära jeans? Numera kör jag bara “bekväma byxor” med resår.
Alltså, visst, det är väl kanske inte bara för att man uppnått en viss ålder som sånt inträffar men jag vill gärna skylla på någonting annat än ren lathet och borttappande av fokus. Jag är ju inte ens fyrtio. Så vad har jag att skylla på?
Inget.
Och ändå denna leda. Denna “vad gör jag med mitt liv, åhHerregudSnartÄrDetSlut”. De tankarna. Oftast om morgonen. Oftast om kvällen.
Men det är ändå inte menlöshet vi snackar om (“BlevDetInteMerÄnSå?”), för den känner jag inte. Det är leda. Någon slags acceptans av sakernas tillstånd, att det liksom inte blir mer än vad man gör sig och så vidare. Och jag gör mig inte så mycket just nu.