Jazzhands

Regn

Det var antagligen en dum idé. Så här i efterhand.

Mitt tidigare medicinska CV skulle kunnat tjäna som lite vägledning. Varje gång jag slutat med pillren, tänkt att hey, nu är det ganska trevligt att leva, allting flyter på och jag är stabil, så har jag blivit först lite, lite dålig och sedan sämre och till slut sjuk.

Det börjar med lite antydningar. Förvirrande små, de skulle lika gärna kunna vara utslag av livet självt. Dåligt mår vi alla då och då. Orolig kan man ju vara utan att det betyder något speciellt. Ett plötsligt gråtanfall kan hända om man är stressad.
Sedan ökar de i intensitet och plötsligt står man där igen omringad av mörker.

Nu vill jag inte påstå att det gått så pass långt. Men en månads uppehåll och jag känner igen de bekanta darrningarna. Så pass att jag ringer ett lika bekant nummer och ber att få en läkartid.
Innan det hinner eskalera. Tänker jag.
Och gaskar upp rösten när de svarar på andra sidan luren.

Säger att det var ett misstag, att jag helt får skylla mig själv. Att jag inte skulle slutat på eget bevåg, att jag borde veta bättre.

För det borde jag, vid det här laget.

  • Postad 2015-03-30
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Tiden

Att montera ned en kärlek tar tid.
Byggstenarna är så många, och man kan bara lyfta en i taget. Mer orkar man inte.

  • Postad 2015-03-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Ã… andra sidan…

…finns det inget som slÃ¥r känslan när en tjej man aldrig sett förut plötsligt kommer fram och säger “Du har en blogg va? Jag och min mamma följer den!”.

  • Postad 2015-03-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Den allmänna ledan

jean-baptiste_greuze_ennui_d5391372h

Går på en fest. Alla är lyckade. Jag blir sur.

De har bra och repsektabla jobb, de tjänar massor med pengar. De bor i flotta hus och pratar om medlemsklubbarna de alla är med i och de härliga resorna som stundar.
De är några år äldre än mig.

Jag är så ofantligt dålig på att umgås i grupp. Så väldigt, väldigt dålig på det. Man ska inte bjuda in mig i sällskap större än tre. Jag förvandlas till en sur och tjurig mekanism som liksom snurrar armarna om sig i någon slags försvarsställning. Där sitter jag och upplever att precis varenda samtalsämne är en dold kritik riktad mot mig personligen. Och den största kritiken är förstås den outtalade: varför bor inte du i ett flott hus, tjänar massor med pengar, har ett respektabelt jobb och är med i medlemsklubbar?

Jag säger att jag är journalist. De säger vänligt att de inte hört talas om de publikationer jag skriver för. De menar ingenting illa. De säger det inte ens, de lägger bara huvudet pÃ¥ sned lite grann och man ser att de vill frÃ¥ga “men kan du försörja dig pÃ¥ det?” och ibland frÃ¥gar de det ocksÃ¥. Fast dÃ¥ brukar de vara lite äldre. Mammas Ã¥lder. De är inte lika farliga.

Och jag avundas dem, såklart. Och tänker på alla felaktiga vägar och stigar jag klampat på för att slutligen nå hit enbart för att få vistas som en gäst i den lyckade miljön och atmosfären. Bara för att få en blick av vad jag skulle kunnat ha men aldrig kan få. Eller aldrig skulle kunna ha. Jag menar, hur många lyckade människor får det finnas i en värld?

Och ja, visst ska jag tänka att jag är tacksam för vad jag har och allt det där. Och jag har ett soft jobb där jag får sovmorgnar och flexibilitet. Och jag gillar min lägenhet ändå trots att det inte är ett chateau.
Men just nu, alltså just precis nu, gillar jag inte mig själv.

  • Postad 2015-03-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Vänskap

Fick soppa av A. Han hade skurit alla ingredienser i supersupersmå bitar och kokat dem aningen för länge för min skull, för att jag skulle kunna äta ordentligt.

Min kärlek till A vet verkligen inga gränser.

  • Postad 2015-03-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

…och sedan tystnad

Doctor-Mickey-disney-7978374-370-370
Och sedan operation. I munnen. Täckt av en helkroppsstor pappersduk med endast ett hål för näsa och mun fick jag ligga på britsen och uppleva märkliga sensationer i min mun.
Jag gick hem, stannade till och med på apoteket och i mataffär på vägen hem. Bedövad och bara aningen slö.
Sedan dröjde det inte länge förrän bedövningen släppte och en slags dvala sköljde över mig. Låg i sängen absolut hela dagen. Sov, slumrade, sov. Gick upp endast för att ta fler piller. Inte förrän vid åtta, nio drack jag lite juice vilket var en dum idé eftersom det sved i hela munnen.
Somnade igen.
Idag är dagen efter. Munnen är stilla, huvudet är lite suddigt.
Kanske tar jag en dusch.
Om jag orkar.

  • Postad 2015-03-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Mind the gap

Teatime
Det är banne mig dyrare att bo i London än i Beverly Hills.
Lärde jag mig under mitt besök där.

Jag som glad i hÃ¥gen gick runt bland tegelbyggnader och lummiga körsbärsträd och tänkte “här skulle man väl kunna bo ett tag”. Kastade sedan ett öga pÃ¥ lägenhetspriserna och hyrorna. Blev totalt nedstämd och avundsjuk pÃ¥ alla som för tillfället befann sig bakom väggarna och inne i sina lägenheter.

Drabbades av en existentiell kris.

Inte på grund av lägenhetspriserna i sig men på grund av omständigheterna. Av att vara frilansare för att kunna vara mobil, uppskatta och utnyttja friheten att kunna vara och jobba var jag vill.
Men var finns mobiliteten och friheten när jag inte har råd att vara där jag vill?

Ungefär så. Gick tankarna. Och jag blev tjurig. Kände mig fattig och misslyckad. Som om de är två sidor av samma mynt, det är det naturligtvis inte alltid, men i det här fallet kändes det så. Att jag bara drönar runt och leker. Jag är snart fyrtio år och vad håller jag på med? Är jag så pass barnslig att jag väntar på att något ska hända istället för att ta tag i det själv?

Med tungt sinne vandrade jag omkring och glodde missunnsamt på alla människor och tänkte ni har råd men inte jag. Fan.

  • Postad 2015-03-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Off to London town

katebushplaylist600
Vi har förberett oss genom att se om Sherlock Holmes-filmerna (Guy Ritchies då, naturligtvis) och varsamt plöja igenom guideböcker. På jakt efter ett London som kanske inte finns. Det som Kate Bush sjunger om när hon sjunger om Peter Pan som hämtar barn från Kensington Gardens i landet som tillhör Rikard Lejonhjärta.

Så är det ju ofta inför en resa. Man längtar till någonting som kanske inte finns. Ibland finns där någonting bättre men oftast bara någonting annorlunda än det man väntat sig.

Jag har ju såklart varit i London otaliga gånger, fler än jag kan minnas. Men inte på semester. Inte sedan 1997 då jag och min kompis Lina kuskade runt utan pengar och gjorde alla val baserade på antingen britpop eller ekonomi. Det vill säga, vi handlade kläder i second hand-butiker, sov på sunkiga hostels där man erbjöd oss en joint efter att vi checkat in, och vi valde bort frukt till förmån för de något billigare kexen.
Jag tror vÃ¥ra tre veckor i England, Skottland och Irland gick pÃ¥ tvÃ¥ tusen spänn. Det var pÃ¥ den tiden man tyckte att “vi sover en natt pÃ¥ flygplatsen och tar det jättetidiga planet” lät som en okej idé.

Tiderna är annorlunda nu. Men det var nog senaste gången jag var i London utan att jobba alls. Längre än en natt. Längre än två.

Och nu, bara några timmar innan flyget ska gå, känner jag hur en fin men falsk längtan kickar in. Downton Abbey, vackra gatlyktor och den där smaken i munnen jag fick när jag läste Mary Poppins som barn. Allt det där. Det falska men åh så trevliga. Allt det.

Och det är naturligtvis inget fel i det. Ibland sker den största delen av resan före och efter själva resan. Och det är en del av det hela. Och där befinner jag mig nu, och njuter av det.

  • Postad 2015-03-18
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Intervjun

Blir intervjuad. Intervjun handlar om bloggar och jag får frågan om vart gränsen går. Ja, för mig personligen, om hur mycket man kan lämna ut sig på sin blogg. Hur personlig får man vara egentligen?
Helt enkelt.
Är frågan.

Och jag vet svaret.
Åtminstone vet jag mitt svar. Jag tvingades att formulera ett sådant, för mig själv, för att kunna skriva min bok och här är det:

Jag tycker att gränsen drar vid att utelämna någon annan, och låta läsaren få reda på någonting om denne som de inte visste ändå.
Alltså, jag brukar ju dra in A i mina inlägg och även om han förblir lagom anonym så vet ju folk i min närhet vem han är eftersom han är min bästa vän. Men de ska aldrig få läsa någonting om honom på min blogg som inte är allmänt känt för dem eller oss som känner honom.

SÃ¥ resonerar jag.

  • Postad 2015-03-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Sprak i skallen

Det sprakar i huvudet. Ungefär som om någon satte på en liten, liten glödlampa och sedan snabbt släckte den igen. Precis bakom ögonen. Head rush.
Det kommer i vågor. Det gungar lite. Instinktivt gnuggar jag ögonen fast jag vet mycket väl att det inte hjälper mot någonting.

Jag känner igen det här spraket. Det kommer när man sätter in ny medicin, det känns som om man kickstartar olika delar av hjärnan. Som om man snabbt kontrollerar att de funkar.

Men det är bara det att det har känts så i ett dygn nu, kanske mer. Så länge har jag aldrig känt det förut, så vitt jag kan minnas. Och nu sätter jag inte in medicin utan trappar ned.

Lägger mig ned. A kommer över och studerar mina ögon noga. Tror han kan ha läst att man ser konstig ut på ögonen om man har en annalkande hjärntumör eller nåt. Han läser på en massa om sjukdomar och sånt och befarar ofta och oroar sig ofta. Men det går över lika snabbt för honom. Ett konstaterande att mina ögon ser normala ut och sen går det bra att sätta på vatten till kaffet.

Vi sitter mitt emot varandra. Jag gnuggar mig i ögonen. Han ser på mig med rak blick.

  • Postad 2015-03-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen