Jazzhands

Den allmänna ledan

jean-baptiste_greuze_ennui_d5391372h

Går på en fest. Alla är lyckade. Jag blir sur.

De har bra och repsektabla jobb, de tjänar massor med pengar. De bor i flotta hus och pratar om medlemsklubbarna de alla är med i och de härliga resorna som stundar.
De är några år äldre än mig.

Jag är så ofantligt dålig på att umgås i grupp. Så väldigt, väldigt dålig på det. Man ska inte bjuda in mig i sällskap större än tre. Jag förvandlas till en sur och tjurig mekanism som liksom snurrar armarna om sig i någon slags försvarsställning. Där sitter jag och upplever att precis varenda samtalsämne är en dold kritik riktad mot mig personligen. Och den största kritiken är förstås den outtalade: varför bor inte du i ett flott hus, tjänar massor med pengar, har ett respektabelt jobb och är med i medlemsklubbar?

Jag säger att jag är journalist. De säger vänligt att de inte hört talas om de publikationer jag skriver för. De menar ingenting illa. De säger det inte ens, de lägger bara huvudet på sned lite grann och man ser att de vill fråga “men kan du försörja dig på det?” och ibland frågar de det också. Fast då brukar de vara lite äldre. Mammas ålder. De är inte lika farliga.

Och jag avundas dem, såklart. Och tänker på alla felaktiga vägar och stigar jag klampat på för att slutligen nå hit enbart för att få vistas som en gäst i den lyckade miljön och atmosfären. Bara för att få en blick av vad jag skulle kunnat ha men aldrig kan få. Eller aldrig skulle kunna ha. Jag menar, hur många lyckade människor får det finnas i en värld?

Och ja, visst ska jag tänka att jag är tacksam för vad jag har och allt det där. Och jag har ett soft jobb där jag får sovmorgnar och flexibilitet. Och jag gillar min lägenhet ändå trots att det inte är ett chateau.
Men just nu, alltså just precis nu, gillar jag inte mig själv.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen