Jazzhands

Nogger

Nu har jag skrivit klart novellen och firar genom att ligga på soffan och äta en Nogger. Jag talar om för A att berättelsen är klar nu och han ger mig en något bekymrad blick precis som väntat och jag säger att jag vet, jag vet. Han har inte tid att läsa. Jag vet.

Jag tror knappt han läst någonting alls vad jag skrivit. Han är så fullkomligt ointresserad. Någonstans tycker jag att det är befriande. Jag önskar förstås inte att hela min omgivning var så, det vore ju trist. Men att han, min bästa vän, är det. Det kan stundtals vara en lättnad.

Jo, men att han ser mitt skrivande som mitt jobb, vilket det ju är. Och ser det som separerat från mig, den jag är, den som är hans vän. Jag tror inte han skulle göra en större skillnad på de texter jag producerar och torra, byråkratiska dokument. Båda är produkter av mitt jobb för honom, tror jag. Men jag vet inte säkert.

  • Postad 2015-04-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Högdalen revisited

Jag vet att jag borde göra andra grejer, försöka jobba och så. Men istället skriver jag på en novell om Högdalen. Någon förortskommitté har nämligen utlyst en novelltävling. Lockropet är “Gillar du att skriva? Gillar du Högdalen?” och jag kände mig naturligtvis både träffad och lockad när jag läste detta. Och det ligger ett presentkort på 2000 spänn i potten. Stash jag gladeligen skulle spendera i Högdalens fiskaffär.
Visst, rent ekonomiskt gör jag antagligen en felprioritering här när jag ägnar tiden åt att försöka vinna en novelltävling istället för att skriva saker jag garanterat får betalt för. Men när Högdalen kallar kan jag inte stå emot.

  • Postad 2015-04-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Blandade minnen

Hagsätra_2011c
Boken blir bara längre och längre och jag minns mer och mer. Samtidigt minns jag ingenting. Det är som små punktredogörelser bara, nedsläpp i historien utan sammanhang. Det är mitt jobb nu, känns det som, att fylla igen luckorna. Rita dit den röda tråden. Gör sanningar av saker som sagts och gjorts.
Mamman som vädrade täcket men upptäckte alldeles för sent att familjens marsvin gömt sig i påslakanet. Henne minns jag, till exempel. Men ingenting annat. Inte vem som tog hand om marsvinet från parkeringen sen. Fast det kanske jag aldrig fick veta över huvud taget.
Och Anders som fick ett fiskdrag i ögat så att pupillen blev jättestor. Men han slutade inte fiska för det. “Fisket är ju hans liv”, sa vår mellanstadielärare. Hur hon nu visste det. Anders själv minns jag ingenting av, bara att jag ibland försökte studera hans deformerade öga men oftast misslyckades eftersom jag samtidigt försökte vara diskret.

Saker barn säger.
Saker som blir sanningar för att man säger dem.

Som den långa, smala mannen som bodde på fem trappor tillsammans med sina föräldrar. Vi såg dem gå i sakta gemak på promenader till centrum alla tre tillsammans. Sonen, en man i trettioårsåldern skulle jag tro, gick så stelt och rakt. Det var något fel på honom, så mycket visste man, men inte vad det var för fel. Man såg honom aldrig på egen hand. Ryktet gick att han var “kungens son”. Vad det kom ifrån har jag ingen aning men när jag växte upp var det en absolut vedertagen sanning att han var “kungens son” och det fanns ingenting att ifrågasätta eller kommentera där. Det var bara ett faktum.

Jag saknar inte den tiden. Jag saknar inte vår gata, vår lägenhet. Men jag saknar förmågan att skapa sanningar.

  • Postad 2015-04-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Återbesök

Där är den igen. Precis den känslan av oro som inte kan bestämma sig. Den oro som varken bekräftar eller dementerar, som bara grumlar valen och känslorna.
Magkänsla. Vad är det för jävla påhitt. Sen när har magen haft mandat på vad som är rätt och inte? Magen behöver en god man, magen behöver en örfil. Magen vet inte vad den snackar om.

  • Postad 2015-04-20
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Perchance to dream…

8c6o84yEi

Jag befinner mig i ett slags halvtillstånd efter tandoperationen i onsdags. Två timmar tog den. Efteråt, när bedövningen släppte hade jag så ofantligt ont i munnen, men kanske mest i halsen. Den kändes öm och svullen och det var svårt att svälja. Jag är säkert allergisk mot antibiotikan, tänkte jag halvt panikartat innan jag kom på att jag hade ju faktiskt gapat stort i två timmar medan kirurgen vridit och vänt på haka och käke lite fram och tillbaka.

Sömn. Knalla upp och svälja tabletter, kanske dricka lite vatten.
Dvala.
Dricka en smoothie med sugrör.
Sömn.

Och hela tiden detta hölje av illamående.

  • Postad 2015-04-17
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Konturer

Vi är summan av våra misstag, erfarenheter och drömmar.

Jag försöker inte vara poetisk.

Vi är konturerna av alla misstag vi gjort. Det är de snarare än framgångarna som bygger vår form, det skydd vi omger oss med. Det är misslyckanden som styr oss. Det är de vi vill bort ifrån, undvika, hämnas, övervinna.

Tänker jag. Och pratar med min terapeut om hur känslor fungerar. Om hur man har en uppsättning grundkänslor – ilska, glädje och vad det nu kan vara – och en uppsättning grundbehov. Och hur dessa kan kompromissas i barndomen och bli förknippade med helt andra känslor (skam? ångest? vrede?) och att följden av detta blir att man utvecklar olika former av försvar.

Man lär sig. Alltså.
Att det inte tjänar någonting till att bli arg. Till exempel.
Eller att närhet är detsamma som svaghet.
Eller nåt sånt.
Och det slutar med att man sitter där, eller här, helt förvirrad. Och saknar och längtar efter närhet samtidigt som man föraktar den sortens längtan, ser på den med förakt.

I alla fall om man är jag.

Och den man har blivit är baserat på ett helt liv av misstag, erfarenheter och drömmar.

  • Postad 2015-04-14
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Att brista i respekt

Det började dåligt.
Jag förklarade att jag ville byta medicinsort eftersom jag gått upp femton kilo i vikt av min nuvarande medicin.
Men banta då, sa läkaren.

Jag sa att jag gärna fick ett annat preparat, helst med samma verksamma substans eftersom medicinen funkat bra förutom denna enda biverkning. Jag sa att jag inte vill sluta med medicin, bara byta sort.

Men vilken sort vill du ha då, frågar han.
Det kan väl inte jag veta, säger jag.
Hur ska jag veta det då, svarar han.
Men jag kan ju inte veta vilken sort jag ska äta.
Jag vet inte heller, säger han, det får du bestämma.
Men hur ska jag veta det, svarar jag.
Hur ska JAG veta det, säger han och ber mig att gå hem och googla lite och “kolla i FASS” och sedan säga åt honom vilken medicin jag vill ha. Så skriver han ut den. Jag får bestämma själv. Han kan inte bestämma åt mig, säger han.

Har du självmordstankar, frågar han sen.
Nej, svarar jag.
Varför ska du då ha medicin, säger han.

Hela sessionen avslutas med att han påpekar att jag blinkar mycket när jag är fokuserad. Är det medvetet, undrar han.
Jag vet inte, säger jag. Jag är medveten om att jag gör det.
Ja, nu vet du i alla fall.

Tack. Hej.

  • Postad 2015-04-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 14

Etiketter None

Sommaren som nästan var

Greenfield-Sanders_Isca
Någon gång ska jag berätta om sommaren som nästan var. Om hur den började på våren, spirande och värmande fastän dagarna fortfarande var kalla. Och hur den slutade precis då vårkylan dolt sitt sista spår och gjort sig redo att lämna över till nästa årstid.
Den sommaren, som inte var en sommar, drömmer jag om ibland. Jag vaknar med ett vemod och tänker “Jag förstår”.

Han hade en äkta kalufs. Tjockt, rufsigt hår som rörde sig som en våg. Ibland åt ena sidan, ibland åt den andra. Ibland stod vågen rakt upp. Han drog ofta handen genom det, och han visste att håret var något av en signatur ungefär som en krokig handstil eller en vinröd scarf.

Och det hela började med en filt och ett korsord på Djurgården en kylig dag i april som gjorde sitt bästa för att värma oss men aldrig riktigt nådde fram. Tätt tillsammans satt vi, ibland nuddade fingrarna varandra och när han gav upp korsordet och lade sig ned på filten följde jag med.
Och jag tänkte att så här ska det kännas, det här är precis vad det innebär att vara människa och upptäcka en annan människa. Han tog min hand, “hela ön var vår trädgård”, det var hans ord. Det kändes som om människorna vi mötte och såg bara var statister och Stockholm en scen. Lyckan kändes så overklig.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, det har med påsken att göra. Det var runt påsk vill jag minnas, då det började.

Jag minns dagarna och kvällarna som sedan följde. Första steget in i hans lägenhet och så tanken “Jag förstår”. Skjortorna prydligt på rad, på en ställning. Kaffe som dricks ur en och samma dyrbara, antika kaffekopp. “Jag förstår”, tänkte jag.

Och jag förstod honom och hans väsen och fattade därför ganska snabbt att här finns inte plats för mig. Hos de som har skjortor i prydliga rader och dricker kaffe ur en och samma antika kaffekopp finns inte plats för en sån som mig. Jag bara visste det. Att det var till låns. Men jag visste inte för hur länge och var därför beredd att ta det jag kunde få medan tid ännu var.

Sen kom dagarna vid vattnet, kvällarna på restaurangen med blickarna och händerna. Han böjde sig fram över bordet mot mig. Bara mig. Sedan spelade vi schack tills långt in på natten. Jag iklädd hans mjuka bomullsskjorta, en av de prydliga.
En dag tog bussen vi långt, långt bort och jag halvlåg i hans famn och vi steg in i vår egen ficka i tiden. Bilden av honom vid sjön, känslan av honom vid den varma brasan.

Jag vet att han minns. Han skrev till mig sedan, att han aldrig skulle glömma. Men att vi nu inte skulle höras mer.

För sedan var det över, en dag i juni. Jag ringde en kväll, kom förbi och hittade honom likgiltig och stel. Händerna över bröstet, blicken någon annanstans men inte hos mig. Jag försökte att ta i honom flera gånger men han svarade nej med hela sin kropp. Armarna fortsatt korslagda över bröstet, rösten helt neutral utan att undanröja minsta lilla som kunde fångas fast och lindra kylan.
Och jag tänkte “Jag förstår”.

Men det var värt det. Det tänkte jag då och det tänker jag nu. Det var värt det.
Och flera gånger efter det har jag gjort samma sak som han gjorde då. Jag har känt hur kroppen svarar innan tanken hinner med, känt armarna forma en liten mur över bröstet och mitt inre bilda en armé. Känt att min kropp vetat att det är avslutat, att det är förbi, innan jag själv hunnit formulera tanken. Och då har jag känt mig närmare honom, känt “Nu förstår jag hur han kände sig”.

Våren kom, sommaren väntade i kulisserna. Jag hade kjol den sista gången jag såg honom. Vi sa hej då vid busshållplatsen och jag visste att det var slutet på vår historia . Sedan kom sommaren. Och än idag tänker jag på den korta årstiden, veckorna som bara försvann, och hur märkligt det är de gånger tiden gör ett undantag.

  • Postad 2015-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Påsk

anellll-ish
Jag älskar Steel Magnolias. Påminns om den idag eftersom den slutar med en fin påskscen, full av förlåtelse och nystart.  Ängarna, där barnen letar efter påskägg, är så oskyldigt och saftigt gröna. Våren, med alla dess löften, står i full, ivrig blom. Livet går vidare-budskapet är så vackert och tydligt, jag blir rörd varje gång och önskar att jag var där och kände allt det i hela kroppen.

Än en gång är den här: våren.
Än en gång kommer chanserna igen. Och möjligheten att leva vidare.

Kollar Jesus Christ Superstar på teve.

Försoning är nog det vackraste jag vet. Ännu vackrare, till och med, än förlåtelse. Försoning är, som ordboken säger, en “återvunnen samhörighet”. Att hitta tillbaka, att stärka bandet igen. Ja, det är nog det vackraste jag vet. Jag vet inte om jag varit med om en det så många gånger men vet att jag vid ett flertal tillfällen i alla fall försonats med mig själv.
Just nu, för tillfället, är jag snäll mot mig själv men samtidigt också lite sträng. En viss kyla, en viss distans finns där. Och i morse grät jag och i morse bad jag de i min närhet om ursäkt och förlåtelse för att jag är så ur gängorna just nu. Vad kan jag göra? Jag varken kan eller vill träffa någon just nu. Jag bad om ursäkt för detta.

Men jag bad inte mig själv om ursäkt, för jag vet i mitt hjärta att det är någonstans är okej. Jag slutade med medicinerna i gott uppsåt, jag trodde att jag skulle klara det bra. Jag var optimistisk. Nu blev det så här.

Det får vara okej. Något annat klarar jag inte av.
Försoning.

Kanske ser jag Steel Magnolias ikväll. För mig själv.

  • Postad 2015-04-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Dimma

Får en beordran av terapeuten. “Sitt still i båten, ta en timme i taget och fatta inga drastiska beslut”.
Jag sjunker ihop i laminostolen och är trött och less. Jag har bekänt allt. Att jag slutade med inte bara ångestmedicinen utan även den andra också. Jag trodde verkligen inte att något skulle hinna hända på så kort tid. Och så var jag så less på att gå upp i vikt hela tiden.
Jag är trött på förnuft och trött på att vara trött.

  • Postad 2015-04-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen