Jazzhands

Sommaren som nästan var

Greenfield-Sanders_Isca
Någon gång ska jag berätta om sommaren som nästan var. Om hur den började på våren, spirande och värmande fastän dagarna fortfarande var kalla. Och hur den slutade precis då vårkylan dolt sitt sista spår och gjort sig redo att lämna över till nästa årstid.
Den sommaren, som inte var en sommar, drömmer jag om ibland. Jag vaknar med ett vemod och tänker “Jag förstår”.

Han hade en äkta kalufs. Tjockt, rufsigt hår som rörde sig som en våg. Ibland åt ena sidan, ibland åt den andra. Ibland stod vågen rakt upp. Han drog ofta handen genom det, och han visste att håret var något av en signatur ungefär som en krokig handstil eller en vinröd scarf.

Och det hela började med en filt och ett korsord på Djurgården en kylig dag i april som gjorde sitt bästa för att värma oss men aldrig riktigt nådde fram. Tätt tillsammans satt vi, ibland nuddade fingrarna varandra och när han gav upp korsordet och lade sig ned på filten följde jag med.
Och jag tänkte att så här ska det kännas, det här är precis vad det innebär att vara människa och upptäcka en annan människa. Han tog min hand, “hela ön var vår trädgård”, det var hans ord. Det kändes som om människorna vi mötte och såg bara var statister och Stockholm en scen. Lyckan kändes så overklig.

Varför tänker jag på det här nu? Jo, det har med påsken att göra. Det var runt påsk vill jag minnas, då det började.

Jag minns dagarna och kvällarna som sedan följde. Första steget in i hans lägenhet och så tanken “Jag förstår”. Skjortorna prydligt på rad, på en ställning. Kaffe som dricks ur en och samma dyrbara, antika kaffekopp. “Jag förstår”, tänkte jag.

Och jag förstod honom och hans väsen och fattade därför ganska snabbt att här finns inte plats för mig. Hos de som har skjortor i prydliga rader och dricker kaffe ur en och samma antika kaffekopp finns inte plats för en sån som mig. Jag bara visste det. Att det var till låns. Men jag visste inte för hur länge och var därför beredd att ta det jag kunde få medan tid ännu var.

Sen kom dagarna vid vattnet, kvällarna på restaurangen med blickarna och händerna. Han böjde sig fram över bordet mot mig. Bara mig. Sedan spelade vi schack tills långt in på natten. Jag iklädd hans mjuka bomullsskjorta, en av de prydliga.
En dag tog bussen vi långt, långt bort och jag halvlåg i hans famn och vi steg in i vår egen ficka i tiden. Bilden av honom vid sjön, känslan av honom vid den varma brasan.

Jag vet att han minns. Han skrev till mig sedan, att han aldrig skulle glömma. Men att vi nu inte skulle höras mer.

För sedan var det över, en dag i juni. Jag ringde en kväll, kom förbi och hittade honom likgiltig och stel. Händerna över bröstet, blicken någon annanstans men inte hos mig. Jag försökte att ta i honom flera gånger men han svarade nej med hela sin kropp. Armarna fortsatt korslagda över bröstet, rösten helt neutral utan att undanröja minsta lilla som kunde fångas fast och lindra kylan.
Och jag tänkte “Jag förstår”.

Men det var värt det. Det tänkte jag då och det tänker jag nu. Det var värt det.
Och flera gånger efter det har jag gjort samma sak som han gjorde då. Jag har känt hur kroppen svarar innan tanken hinner med, känt armarna forma en liten mur över bröstet och mitt inre bilda en armé. Känt att min kropp vetat att det är avslutat, att det är förbi, innan jag själv hunnit formulera tanken. Och då har jag känt mig närmare honom, känt “Nu förstår jag hur han kände sig”.

Våren kom, sommaren väntade i kulisserna. Jag hade kjol den sista gången jag såg honom. Vi sa hej då vid busshållplatsen och jag visste att det var slutet på vår historia . Sedan kom sommaren. Och än idag tänker jag på den korta årstiden, veckorna som bara försvann, och hur märkligt det är de gånger tiden gör ett undantag.

  • Postad 2015-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen