Igen och igen

Aha, där. Där kom den. Jag identifierar känslan när den först presenterar sig. Den älskar att göra entré, det är alltid med buller och bång. Eftersom den är nära besläktad med panik så gör den sig ganska omedelbart tillkänna.
Den känns.
Oh, som den känns.
Den bränns framför allt, över bröstet. En tryckande hetta som den försöker ta över hela bröstkorgen med. Och den lyckas allt som oftast.
Efter hettan kommer skakningarna, darret som utgår från bröstkorgen som något slags epicentrum och som sedan darrar ut i hela kroppen och det är då jag börjar gråta.
Jag gör det på restaurangen, A sitter mitt emot. Vi har avslutat varsin galette. Hans med ett ägg på, min med svamp och spenat. Det finns ingenting kvar på våra tallrikar. Vi har precis pratat om att kolla på dessertmenyn, kanske ta en sån där med sockrade, stekta äpplen. Men så kommer mailet och på den känslan och darrningarna och sedan gråten.
A inser att det inte blir frågan om någon dessert och ber om notan istället. Han lägger en hand på min arm och huvudet på sned.
Vi går ut, han är tyst, jag grinar. Andas. Flämtar. Försöker att resonera.
Vad är det som hänt egentligen?
Faktiskt ingenting. Ett mail, tonen antyder att han gått vidare bara. Att det är tråkigt att jag tycker det är jobbigt. Ha det bra i livet. Hej.
Det förändrar ju egentligen ingenting sådär rent konkret.
Men just de raderna välkomnar Känslan och nu är den här. Igen.