Jazzhands

Och sedan farväl

leaf_2
Vi sågs. Jag har aldrig sett ett par vackrare ögon. Nötbruna med en droppe mossgrönt. Så mjuka, uttrycksfulla och alltigenom vackra.
Vi sågs igen. Men jag vågade inte hoppas. På att han också tyckte mina ögon var vackra, eller att den glädje jag började känna skulle kunna växa.
Men det gjorde den.
Och när en glädje med att vara tillsammans med någon, äta kex ihop eller bara prata om teve-serier man gillar, bara sådär infinner sig. Ja, då är det svårt att tro att det är ensidigt. Då måste man tro på att det är någonting som uppstår när en glädje från båda sidor möts.
Sedan tar man hoppet. Tar sats från kanten och bestämmer sig för att det är värt att se var man landar.
Men allt som oftast märker man, precis innan man nuddar vattenytan, att man hoppar på egen hand.
Så var det nu.
Och jag började känna det på mig.
Och jag hatade att jag kände det på mig.
Och jag hatar att jag hade rätt.

Etiketter None

Igen och igen (och igen)

resa
Men herregud vad gammal den här visan är. Känslorna innan resa. Som jag en gång beskrev som en slags Rubiks kub. Känslorna, orsakerna. Jag vet att de hör ihop (pappa/övergivenhet/resa) men inte exakt hur. Ungefär som kuben man försöker få till att bilda begripliga, nätta mönster i samma färg.
Men jag vet inte hur stor roll det spelar. Känslorna verkar ju attackera mig, dyka upp som ett stort mörkt moln vid horisonten, varenda gång i alla fall. Allt som sker upplever jag som “sista gången”. Jag träffar A “för sista gången”, jag försöker försäkra mig om vänners trofasthet eftersom det är “sista gången” vi kommer ses. Sen försvinner de. Det är alltså inte jag som försvinner, vilket vore det logiska, utan de. Men sedan när är känslor logiska?
Jag letar “bevis” för att de kommer finnas kvar, för att de nog gillar mig ändå, trots allt. Och aldrig, aldrig räcker det med “men de försvann ju inte förra gången du reste?”.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen