Saker av betydelse

Tvättar fönster, tvättar kläder.
Diskar, lägger saker i lådor, stuvar undan. Skurar golv.
Dricker oändliga koppar te.

Känner saker. En lite ny känsla faktiskt. Den av betydelse. Att jag inte ska behöva eller vilja tjata till mig välsignelsen att få vara. Som med A, min närmaste. Jag har aldrig behövt be honom om att få vara svag, att få gråta lite. Eller att få ringa, att få älska honom som den underbara vän han är. Man glömmer bort det där, att man är någon. Också för någon annan.

Min kompis Sofia sa en gång att hon inte trodde på olycklig kärlek. Att detta inte finns. Är man kär i någon som inte älskar en tillbaka är detta givetvis olyckligt men det är inte olycklig kärlek för det är inte kärlek. Det är felriktad ömhet snarare.

I desperata tider gör man desperata saker. Jag är lyckligt lottad, jag har byggt upp en stärkande armé under årens lopp. Rustat dem. Allierat mig med dem i kampen mot ångesten, känslorna och mönstren. När jag måste så sammankallar jag. Och igår var jag tvungen att sammankalla min mentor. Hon är bra på alla sätt. Dels för att hon är socionom och därmed också kan ha förståelse för min rubbning på ett slags kliniskt sätt. Sedan känner hon ju mig rätt bra.
Sedan lägger hon ibland, om man ber om det, ett I Ching. Det är superflummigt. Man kastar pinnar och tar fram ett hexagram. Det är kinesisk spådomskonst fast det är lite fel att kalla det för det, min mentor ser det snarare som ett “psykologiskt redskap”, precis som tarot också kan vara om man är lagd åt det hållet.
Jag har alltid gärna velat tro men har också alltid haft svårt att göra det. Varit öppen för förslag, varit öppen för religion. Men det har aldrig känts helt rätt, aldrig helt funkat för mig.
Men jag låter min mentor guida mig i ett I Ching ändå. Jag kastar pinnarna och får fram mitt hexagram. Nummer femtio, “Kärlet”. den som handlar om att samla andlig och sinnlig visdom, fylla det inre kärlet med detta och sedan dela med sig. Min mentor säger att nu när jag ska resa iväg ska jag göra just detta. och sedan komma tillbaka med ett fyllt kärl som står stadigt och med balans. Och som jag är redo att dela med mig av.
Och när jag går därifrån, i solskenet, längs Skeppsbron hem så infinner sig ett tillfälligt lugn. Jag påminns om de saker jag vet. Att jag känt så här förut. Att känslor är flyktiga, de kommer och går. Att jag ridit på dessa stormiga vågor förut. Det kommer att bli bra.