Första steget mot zen

Går på solig gata. Är glad. Ser mig omkring. Kliver rakt ned i en liten pool. Blöter ned mig. Folk stannar och frågar hur jag mår etc. Generande, naturligtvis, men också himmelskt skönt med svalka. Tio minuter senare är jag torr ändå pga detta knäppa väder.
Summan: Jag har börjat min andliga resa mot zen. Upplevelsen av svalka var ändå starkare än genansen. I Ching hade rätt.

Välkommen till glittret

Här är utsikten från mitt fönster. Miami skyline i något slags begynnande kvällsoväder. Det har varit kärlek från första Miami-ögonkastet för min del. Staden levererar och bara fortsätter leverera. Att man sedan går runt och totalt smälter bort är en annan grej. Jag har börjat uppskatta det lite grann på ett plan. Man slutar sminka sig. Man accepterar. Det känns renande.

Igår gick jag hela dagen. På grund av jetlag vaknade jag tidigt, var ute ur huset vid åtta. Gatorna var ljusa och varma men tomma. De jag mötte joggade.
Jag strosade omkring, blev gladare och gladare, kände solens värme liksom tränga sig in i mitt humör. Pastellfärgade hus. Havet som glittrar. Frukostätande människor i hatt. Själen tinar.

Fick lite skrivet. Åt en bagel och en skål med frukt. Då och då kände jag lätt på armen och konstaterade att den var fuktig. Konstant. Jag ska köpa en liten näsduk eller handduk av något slag att ha i väskan och torka ansiktet med. Jag har en tunn, vit skjorta på mig. Det känns så oerhört rätt. Jag älskar känslan av att vara upptäcktsresande.