Jazzhands

Motto

Det händer då och då att jag får frågan om vilken min favoritfilm är. Oftast svarar jag Chinatown. För mig är det en fulländad film, det finns inte en replik som inte sitter som en smäck och hur kan man inte älska den unge Jack Nicholson som springer runt med ett plåster över näsan i nästan hela filmen?
Slutrepliken också. Slutrepliken. Tror inte det är en spoiler, den säger ingenting om filmens handling eller klimax men det är en replik som jag ofta använder när jag pratar med mig själv har jag märkt. “Forget it Jake, it’s Chinatown“.
Något som inte är värt besväret.
Något som bara kommer leda till mer trubbel.
Något som inte är värt att riskera.
“Forget it Jake, it’s Chinatown”, säger jag till mig själv i sådana situationer och går därifrån.

Chinatown movie
(Och som en parantes vill jag nämna att jag borde anat oråd när mannen jag dejtade sa att han tyckte Chinatown var överskattad och egentligen inte ens särskilt bra. Jag borde insett att vi var inkompatibla där och då).

Etiketter None

“Disappear here”

los angeles
Okej, Miami var ju supertrevligt och när jag var där tänkte jag att jag inte skulle ha något emot att komma tillbaka. Fresno var fint och gulligt och jag tänkte att det är riktigt synd att jag inte åker dit oftare men sen kommer jag till Los Angeles…Och jag vet inte hur jag ska fortsätta den meningen utan att låta som en total fåne men alltså…jag börjar nästan gråta av lycka.
Jag gör det. Och det låter såklart urbota fånigt men jag gör verkligen det.
Jag vet inte vad grejen är, det är väl en känsla av ett andra hem, men min lyckonivå höjs med flera enheter så fort jag bara knallar runt lite på gatorna här.
Jag ler åt expediter som säger hej, hur mår du och svarar jag mår superbra, hur mår du?
Jag träffar kompisar och de pratar med mig som om jag aldrig åkt hem sedan jag var här sist, refererar till saker som hände förra veckan och som de är övertygade om att jag närvarade vid.
Jag springer på en bekant på Starbucks, bara en sån sak, och känner mig bofast. “Men du bor här, eller hur?”.
Och jag bara känner att så här måste det vara, varför kan jag inte få känna så här oftare eller hela tiden? Och planerar givetvis att vara här längre nästa år. Kanske ett halvår i alla fall. Särskilt nu när jag och fotbollskillen snackar mest varje dag. Stundar ett Green Card månne?

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen