Jazzhands

Paradigmer

movie
“Jag anar ett paradigmskifte”, säger A och hugger in på burgaren.
Jag har precis berättat om hur skönt det kändes att med hela kroppen bestämma sig för att jag faktiskt inte orkar med att vänta på sms längre. Vänta in oron, vänta in, vänta in. Vänta in hans känslor, hålla på och hålla på.
Jag berättar att han ringde, A var bortrest då, och hur jag bara hörde att det hela var meningslöst. Jag har gjort precis så själv. Bestämt mig att det är meningslöst innan jag ringt, för att sedan bekräfta att allt var precis så meningslöst som jag hade anat. Ring till någon och varit tråkig. Fått tråk tillbaka och konstaterat att det här är ju, mycket riktigt och precis som jag misstänkte, inget att ha.
Jag vet att det var det han gjorde.
“Och det här säger du utan att darra på rösten”, säger A och äter pommes. Han är nyss hemkommen från sin resa. Vi äter middag, det har vi inte gjort på några dagar eftersom han varit borta.
“Jag hoppas att känslan håller i sig”, säger jag.
“Jag anar ett paradigmskifte”, säger han.
“Allt jag behövde göra var att skriva en bok”, svarar jag. “Och känna att jag kan. Någonting mer”.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen