Jazzhands

Tjugo år senare

romy
Det som hände var att jag och hon som tidigare hette Jennifer men som nu bytt namn stod och pratade när fotbollskillen kom fram och pratade med oss. Eller snarare med mig. Jag hade aldrig sett honom förut i hela mitt liv (fast vi gått i samma skola då).
Han bjöd oss, eller mig, på efterfest. Jag frågade var festen var och han sa att han inte hade adressen men om jag tog hans nummer och skickade ett meddelande så skulle han skicka adressen.
Jag och fd Jennifer drog ut, hon för att röka och jag för att kolla i årsboken hon släpat med sin till reunion. Jag slog upp fotbollskillen men kände inte igen honom alls. Inte så konstigt ändå. Dels var vår skola rätt stor (400 elever bara i min avgångsklass) och dels framgick det ju att han hade varit en sportkille och sådana hade jag ingenting med att göra under mitt år i Fresno.
Jennifer som nu har bytt namn sa att fotbollskillen verkligen ville att jag skulle komma på efterfesten. Hon sa att det var tydligt att han gillade mig. Jag fnös och skakade på huvudet. Sa att han inte var något för mig. Fotbollskille, för det första, och så…jag vet inte…Gullig, i och för sig. Rar och så. Men jag vet inte. Sa jag.
Och så bestämde vi oss att inte åka på efterfesten av flera olika skäl. Bland annat för att jag var beroende av skjuts och bland annat för att Jennifer som nu bytt namn hade ont i handlederna sedan bilolyckan och knaprade morfin.
Så jag åkte hem till panchona Pam och Andy. Helt okej för mig, jag hade haft en superkväll. Jag var egentligen rätt slut av att ha varit bara glad hela kvällen. Så det var helt lugnt för mig att skippa efterfesten, jag är ändå inte särskilt bra på att festa.
Jag kom hem, lade mig i sängen och bara log. Kom på att jag kanske skulle vara artig och meddela fotbollskillen att vi inte skulle ses. Det gjorde jag och vi har hörts varje dag sedan dess.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen