Jazzhands

Fotbollsfantasier

fotboll
Fotbollskillen hör inte av sig när han brukar. Klockan blir fem, till och med närmare sex. Han brukar höra av sig då, ibland ännu tidigare om han vaknat. Ja, men det är fredag och han är ledig, tänker jag. Och blir irriterad på att jag börjar tänka så, att jag ens bryr mig. Vaffan, han får väl höra av sig när han vill. Och jag ska fan inte tillåta mig hålla på och noja, det är slut på det nu. Vi hörs när vi hörs.
Men ändå, detta har hittills aldrig hänt. Han reste bort och träffade en kompis i en annan stad ju. Är kompisen en tjej? Är kompisen egentligen en dejt?
Men sluta nu, tänker jag och suckar åt min egen fånighet. Har du monopol på fotbollskillen eller? Han får väl träffa precis och exakt vem han vill. Han är inte skyldig dig någonting alls. Inte ens att höra av sig varje dag. Faktiskt inte.
Tänker jag.
Och skickar sms till honom och undrar hur han har det.
Och väntar svar.
Och får ett supersent svar. Han mår bra, är på väg hem från staden han besökt. Sitter i bilen. Kör.
Och jag får en ilande känsla av att något inte stämmer.
Baserat på vad? Ingenting.
Men sedan skickar han lite fina bilder, berättar om en skog som doftar eukalyptus dit vi (!) borde åka, han kan visa den för mig, och har jag ätit några kardemummabullar idag kanske?
Och jag bestämmer mig för att ett långdistansförhållande med någon man träffat i typ en kvart och som man inte ens är ihop med är nog det allra bästa för mig ändå.

  • Postad 2015-11-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Fiktiva fäder (och riktiga)

Donald+Sutherland+Ordinary+People
Tror detta är världens bästa fiktiva far. Donald Sutherland i En familj som andra. Herregud, vilken fin pappa, full av svagheter, ömheter och visheter.
Och Donald Sutherland i Joe Wrights Stolthet och fördom. Världens bästa farsa i litteraturen överlag?
Och, i viss mån, Donald Sutherland som barnlös far i Don’t look now.

Donald Sutherland ter sig helt enkelt som världens bästa pappa. I alla fall på film, även om han verkar ganska cool i verkliga livet också.
Min egen pappa är död men jag tänker på honom ofta. Och på senare tid har jag också tillbringat mycket tid med en annan fiktiv farsa nämligen Jims far Nils i Åsneprinsen. Jag ska inte tjata mer om boken, jag har babblat tillräckligt om den, men det har ändå känts mjukt, varmt och spännande att konstruera (och dekonstruera) en pappa. Hur är en sådan?
Det har känts både smärtsamt och fint att utforska den frågan. Eller mer specifikt, hur är Jims pappa. Och vilken roll spelar han i formandet av Jim. Stor roll, såklart. Precis som alla pappor.
Och det är just det som smärtar. De är ju bara människor, stackarna, och ändå har de formandet av en annan människa på deras axlar. Och min egen pappa är borta, så vem formar mig nu? Han fortsätter att influera såklart eftersom han också finns inom mig. Men ändå. Det är tomt.

  • Postad 2015-11-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen