Jazzhands

Om Los Angeles

la
Jag har ibland svårt att beskriva Los Angeles. Inte staden i sig, det är enkelt, men mitt eget Los Angeles. Jag började resa hit för lite över tio år sedan, då var det i tjänsten. Jag åkte hit på junkets och skrev om film. I samma takt som jag såg Los Angeles öppna sig mer och mer, och mina vänner här blev fler, växte också min kärlek för staden. Det var inte kärlek vid första ögonkastet men närapå.
Jag brukar säga att det jag älskar mest med staden är att ingenting är konstigt. Det är en enkel sammanfattning. För mig personligen har det mer och mer handlat om en fristad, ett ställe där jag är lika mycket Alice i Underlandet som hemma i mitt alldeles egna happy place. Det är hit jag åkt för att skriva böcker och det är hit jag åkt för att pausa världen och bara observera min egen andning, försäkra mig om att den är där.
Jag blir pÃ¥mind om det av flera anledningar. Dels av nÃ¥gra underbara kommentarer här. De som säger att de följer mig och fÃ¥r stöd av att läsa. Det värmer oerhört. Och mitt budskap är – det blir bättre.
Dels ramlar jag över ett foto. Det är taget sex veckor efter att jag skrivits ut från sjukhuset. En två veckor lång vistelse på psykavdelningen. Klinisk depression och inte så lite ångest. Här är bilden och jag vet inte vad ni ser men när jag ser denna bild så minns jag smärta, åtta olika sorters medicin och en jobbigt pockande känsla av utsatthet och skörhet.

ledsen
Det är alltså sex veckor efter sjukhuset. Sex veckor. Eller mer, jag åkte hit ungefär sex veckor efter att jag blev utskriven. Jag ser att jag försöker le men det är inget leende. Jämför med det här leendet till exempel. Det är något som inte stämmer här.
Jag är mager, vilket jag inte är i vanliga fall, och håret är ledset. Till och med försöket till att rosa till kinderna lite är skevt.
Min impuls, så fort krafterna återvände som smått, var alltså att åka till Los Angeles. Tänker att detta inte är oviktigt i sammanhanget. Inte bara är hyfsat ytliga saker som sol, värme, palmer och tidsskillnaden (man störs inte av att folk försöker nå en) bidragande faktorer här. Utan också den där känslan av att ingenting är konstigt.

Ingenting är konstigt.

Det är lätt att försvinna här, det är mindre lätt att stå ut i mängden. Som i alla större städer skapar man sitt eget lilla universum. Man hittar sin del av staden, området, kvarteret. Och för mig har det varit rent av livsavgörande. Precis det blir jag påmind om när jag läser kommentarerna och när jag hittar den här bilden. Det hade kanske kunnat bli någon annanstans men det blev Los Angeles för mig. Jag gillar kontrasterna mellan det hysteriskt spirituella (med avarterna raw food, yoga, soul cycle, organic, hippie, allt du önskar kan du få, marijuana och individualism i kollektivet) och det hårt materialistiska (med avarterna spa för hundar, Rodeo Dr, enorma bilar och en rädsla för socialism).
Jag älskar att allting finns, allt är tillgängligt. Gå runt i flipflops, gå runt i Louboutins, det är sak samma. Att prata med någon vid busshållplatsen är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är galen och maten är närodlad och helt enkelt toppen och givetvis ska portionerna vara stora nog så att de räcker till en familj och fyra för annars är det snålt.
Allt det där och ganska mycket till. Och det är hit jag åker för att ta igen mig, få idéer, skriva, känna att allt ändå är ett äventyr ändå och att det inte alltid är svårare att säga ja än nej.

  • Postad 2016-01-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

“Where everybody knows your name”

int3
När man inte vet vart man ska gÃ¥ sÃ¥ gÃ¥r man hit. Caféet där man fÃ¥r välja mellan chewy och crisp om man köper en chocolate chip cookie som de sedan värmer lätt i ugnen. Där de känner igen mig och man hör signaturmelodin till Cheers ljuda i bakhuvudet när de säger “Kul att se dig igen, hur är läget?”.
Fotbollskillen skriver “Regnar det där du är?”. Det gör det inte. Det är perfekt eftermiddagssol här och jag känner mig glad och tillfreds. Om han Google-översätter den här bloggen? Tror inte det, han har knappt kollat mina bilder pÃ¥ FB (“Jag började men det var sÃ¥ mÃ¥nga plus att jag kände mig stalkig”). Men givetvis är det nÃ¥got av en risk jag fÃ¥r ta.
Känns som om jag fortfarande är mätt efter mÃ¥ltiden igÃ¥r pÃ¥ Carneys, en konstig diner som är ett gammalt tÃ¥g, med rätt undermÃ¥lig om än billig dinermat. Kommer inte att gÃ¥ dit igen. Men att sitta här och dricka kvalitetste, skicka tankar till A som ligger hemma och är sjuk och retas med fotbollskillen som fortsätter att pÃ¥minna mig om att jag snubblade över resväskan första gÃ¥ngen vi sÃ¥gs och gick upp till hotellrummet för att lämna hans grejor – det kommer jag att göra igen. Med säkerhet. Jag känner det.

  • Postad 2016-01-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

California fun

fun
Brorsan och hans fru reste till SF i morse, brorsan börjar sitt nya jobb där på måndag. De lämnade kvar hamstern, han ska bo hos mig i några veckor tills de är hemmastadda däruppe.
De Ã¥kte tidigt i morse, jag vinkade hej dÃ¥ och lade mig sedan pÃ¥ sängen med kläderna pÃ¥ för att “ta en liten lur”. Vaknade närmare tolv av att dörrklockan ringde. Det var landlorden som kom för att kolla till det stora hÃ¥let i väggen. Strömmen gick i köket för nÃ¥gra dagar sedan, det tog tid att fÃ¥ hit en fixare sÃ¥ alt i kyl och frys blev dÃ¥ligt. Fixaren kom, konstaterade att hela elskÃ¥pet behövde bytas ut och langade in en yxa i väggen. Han sa att det skulle ta minst tvÃ¥ timmar sÃ¥ jag gled ut. Kom tillbaka och hittade ett stort hÃ¥l i väggen. Med ett elskÃ¥p i visserligen men ett stort hÃ¥l.
Besväras inte av hålet i väggen men tänkte att min landlord ville bli underrättad så nu är den grejen på gång.
Det regnade i natt, gatorna är vÃ¥ta. Jag är seg efter dagens hackiga start. Har en hel drös med jobb nu plötsligt. De tenderar alltid att komma klumpvis. Märkligt. Hade ändÃ¥ “tur” som var relativt fri medan jag hälsade pÃ¥ fotbollskillen pÃ¥ kusten.
Så jag skulle behöva jobba. Skulle behöva gå ut. Röra på mig. Gå. Men känner mig seg och fantasilös idag, kommer inte på något bra utflyktsmål. Men tänker att jag drar ut och ser vart vägen tar mig, ungefär så. Och att jag någonstans, längs vägens gång, köper en frozen yogurt med nötter och chokladsås.

  • Postad 2016-01-31
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Intergalactic, planetary, planetary Intergalactic

intergalactic
Tar paus frÃ¥n allt och Ã¥ker till Disneyland med R. Ja, det är jag där till höger som skjuter pÃ¥ intergalaktiska mÃ¥l. Ber att fÃ¥ pÃ¥peka att till skillnad frÃ¥n vad man kan tro är den högre poängen min. Jag är ju, som ni ser, mer “inne i spelet”.
Skippar jobb, skippar allt. Ã…ker till Disneyland denna ljuvliga, soliga och underbart vackra dag. Nöjesparken är inte alls sÃ¥ packad som den brukar vara, vi glider fram i de korta köerna. NÃ¥gra av de mest poppis Ã¥kturerna har en kö pÃ¥ tio, femton minuter vilket är häpnadsväckande. Vi äter churros, undersöker – och bekräftar – ryktet om lobster rolls pÃ¥ gränsen mellan French Quarters och Critter Country. Plötsligt syns en regnbÃ¥ge pÃ¥ himlen. Det är en helt enkelt fulländad och perfekt dag. Till och med trafiken är pÃ¥ vÃ¥r sida, vi Ã¥ker dit (och hem) pÃ¥ mindre än en timme.
Nu är jag i säng, trött och aningen, aningen yr fortfarande efter berg-och-dalbanorna. Jag är egentligen inte så förtjust i dem men R älskar dem. Min favorit är spökhuset, vi besökte det två gånger. Ingen kö. Galet. Jag borde köpt en trisslott eller något idag med tanke på vilken turdag det var.
Jag kramar om R och säger att jag är så glad att vi är vänner.

  • Postad 2016-01-29
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Stora tacksamhetsinlägget

thankful
Sedan säger jag ju inte detta så ofta som jag borde: tack.
Till er.
Till dig. Du som läser, du som kommenterar och ger mig råd och en klapp på axeln. Ni är min hejarklack.
Och jag tror skälet till att jag inte tackar så ofta som jag borde är att jag fortfarande förvånas över att ni finns. När jag startade den här bloggen jannuari 2007 hade jag inga som helst förhoppningar om läsare. Faktum är att den inte ens var en tanke. Jag skrev för att jag ville skriva, för att samla lite skoj, inte så mycket allvar. Sedan blev det att jag skrev grejer jag liksom inte hade utrymme för någon annanstans. Sedan dog pappa snabbt och oväntat och plötsligt blev bloggen någonting annat. En livlina och ett bevis på att jag levde trots att jag kände mig död. En dokumenterad smärta, ett sätt att försöka dra ur smärtan och föra över den i text. Där och då förändrades Jazzhands.
Idag är jag stolt över min blogg, det är mitt bevis på att man kan överleva de allra svåraste personliga katastroferna som dödsfall och klinisk depression. Det är ett bevis för mig att jag utvecklas, att jag finns.
Att andra skulle vilja läsa det, följa den utvecklingen är för mig fortfarande en tanke som fyller mig med ödmjukhet. Tacksamhet. Förvåning.
Så tack. Jag tycker om att ha er vid min sida, jag har med värme tagit till mig era goda råd och era klappar på axeln. Tack.

  • Postad 2016-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 16

Etiketter None

Socialantropologi

IMG_2148
Jag och Sheila Ã¥ker till en av stadens skönaste diners. The 101 Coffee Shop. Dyr för att vara diner, mer av det hippa slaget än det genuina med servitriser över sextio och priser frÃ¥n 1985. Men det var vad jag behövde igÃ¥r kväll, och hon med. En rejäl hamburgertallrik (maten är toppen där) och till efterrätt…en banana split, varför inte. Jag var sÃ¥ mätt när jag rullade iväg därifrÃ¥n att jag höll pÃ¥ att somna i bilen pÃ¥ väg tillbaka hem.
Sheila lyssnade pÃ¥ min redogörelse av resan och nickade entusiastiskt och skrek “wow” och “woooow” pÃ¥ valda ställen.
Socialantropologen i mig älskar att analysera kulturella markörer. Sheila säger att det är “ovanligt för en amerikansk man” att öppna upp sitt hem sÃ¥där och sÃ¥ tidigt, att ge mig en extranyckel, att träffa hans vänner. Hon säger att hon är imponerad och att hela den här historien gett henne hopp om att det finns softa killar kvar i världen. Som är singlar. Och som hon kan träffa.
Jag äter min hamburgare på rekordtid, vet inte varför jag är så hungrig. Har ju inte gjort någonting fysiskt ansträngande direkt. Åkt tåg.
Jag skickar meddelanden till fotbollskillen innan jag somnar. Han är rar, han skickar en bild på hans gamla fotbollströja som jag sov i och skrev att den ser så ensam ut och att den är ledsen nu.

  • Postad 2016-01-27
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

I rörelse

utsikt
Precis utanför tågfönstret rullar vågorna lugnt. Jag tror faktiskt att jag är ganska lugn själv, i alla fall jämförelsevis. Ser man till flera år tillbaka så brukar jag vara hysterisk vid det här laget och gråta okontrollerbart. Men terapi och tid och insikt har gjort att jag nu kan stanna på ett inre darr.

Han lagade burritos till mig, vi kollade ett avsnitt av Chef’s Table där de besöker Fäviken och han sa att han skulle vilja Ã¥ka dit. Vi spelade UNO och det var liksom en helt vanlig kväll, det var nog bra sÃ¥ här i efterhand. Han hade sockorna pÃ¥ sig som han fick av mig i julklapp, han sa att han gillar den. De är snygga och bekväma.
I morse var jag lite nervig och darrig och trots att jag verkligen försökte ta det cool sÃ¥ sa jag “Okej, sÃ¥ jag kommer hit igen dÃ¥? Vi ses igen, va? Känns det okej?”. Han sa “Ja?” och gjorde nÃ¥n slags “Är du tossig eller?”-gest och jag blev tyst. Faktum är att jag redan i förrgÃ¥r kväll lite ytligt och snabbt berättade att jag har en knasig grej förknippad med resor, att det har med min farsa att göra och jag blir darrig ibland och konstig och tror att alla ska dö. Nej, det sista sa jag inte även om det är sant, ibland känns det sÃ¥. I morse nämnde jag det bara. “Ja, jag blir lite knasig ibland när jag ska resa” och sÃ¥ var det bra med det. Han gav mig en stor skÃ¥l flingor och Ã¥t själv en saffransbulle jag bakade i förrgÃ¥r. Hans hÃ¥r är verkligen kolsvart. Jag försöker ringa in vad exakt det är som gör att jag uppfattar honom som sÃ¥ manlig. Jag vet inte, kanske sitter hans superatletiska bakgrund i fortfarande. Han spelar ju fortfarande fotboll men det är inte det. Och hans hÃ¥r är verkligen kolsvart.
Sedan körde han mig till stationen, vi kramades fint, pussades snabbt bara och sa “hej dÃ¥” men en timme senare sms:ade han och undrade var jag var.

Jag tror att jag vågar vara hoppfull. I alla fall just precis nu.

  • Postad 2016-01-26
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Närmanden, slutanden

paj
Han jobbar, jag sitter pÃ¥ café och försöker hÃ¥lla känslorna i schack medan jag bokar min tÃ¥gbiljett tillbaka till LA. Försöker att ignorera nervositeten och den lätta Ã¥ngesten, den som pockar och kräver försäkringar och pÃ¥skrivna kontrakt. Försöker istället, sÃ¥ gott det gÃ¥r, att praktisera “face value”-tekniken. Den som handlar om att se till vad som egentligen sägs och görs utan att analysera vad det betyder. Det stÃ¥r ju helt klart att fotbollskillen är en “show don’t tell”. Hemskt obekväm med att prata om känslor eller förhoppningar. Vilket är okej, antar jag, för tillfället. Men vet att om jag inte passar mig ikväll eller i morgon kommer jag att börja grÃ¥ta av den varken helt reella eller rimliga känslan av att hänga i luften, inte veta nÃ¥gonting, lägga känslor pÃ¥ is.
Så är det ju inte riktigt, försöker jag intala mig själv nu när det börjar darra. Det är face value att vi haft det kul, gjort roliga saker. Inte en död sekund. Träffat hans kompisar, skrattat när vi lagat mat ihop. Han tog inte min hand en enda gång ute bland folk när vi var i LA men nu, även om det oftast är jag som fattar den, känns det annorlunda.
Vi har träffat hans vänner, hon frÃ¥gade mig om han brukar komma ned till LA och hälsa pÃ¥ mig ibland eller om det mest är jag som kommer till honom. Hon blev generad och bad om ursäkt när jag sa att detta var mitt första besök i SLO och jag bor vanligtvis inte i LA. Det gladde mig ändÃ¥ att det var intrycket de hade – att vi hälsade pÃ¥ varandra ofta, mellan vÃ¥ra städer. Som om vi känt varandra länge. Det har vi ju inte.
Sådant försöker jag komma ihåg nu, fokusera på som en medicin mot darriga nerver. Jag kände av det igår kväll, vi låg på sängen en stund och jag sa att jag trivts, att jag tyckte att han var super och att jag hoppades att jag kunde hälsa på igen.
Han sa att han tyckte vi hade haft kul, att han gillade mig ocksÃ¥ och att vi hade samma slags humor och sÃ¥nt. Jag vet inte varför jag inte nöjde mig med detta, det var som om jag bara läste in “haft kul” och drog känslomässiga slutsatser av det. Som inte överensstämde med mina. Jag försökte säga Ã¥t mig själv att lämna det, bara flyta med vÃ¥gen här. Se hur det gÃ¥r etc. Man kan inte bestämma sÃ¥nt här, det finns ingenting att lagstadga här.
Jag sa att jag vill att vi fortsätter att ses, att vi ses igen och jag vet inte om det är nÃ¥gon kod för nÃ¥gonting här, det kändes som om jag frÃ¥gade om vi skulle vara ihop för han reagerade med ett “om du vill det, om det är vad du vill” och jag sa ja.
Sen vet jag ingenting mera för känslorna släpptes fria och suddade till allting.

  • Postad 2016-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Vingslag

pismo
Sovmorgon och brunch på det kitschiga hotellet. Jag var där en gång för elva år sedan, känns så märkligt alla dessa nuddanden. Vi gick i samma skola, gick ut samma år för tjugo år sedan. Vi var båda där, på ceremonin. För elva år sedan åkte jag förbi hans kuststad, besökte hotellet och åkte vidare. Det är något med det där, livsöden som nuddar vid varandra, ibland korsas dem ibland aldrig någonsin. Jag kan bli galen av att tänka på det. Historier som aldrig hände.
Jag bad att vi skulle sitta vid bardisken, jag beställde en bit körsbärspaj som vi delade på. Vi orkade inte äta upp hela så vi tog den med oss.
Jag gillar när han säger “vi” och “oss”. Som i “Har vi mjölk hemma?”. Vi Ã¥ker till ytterligare en liten kuststad, denna gÃ¥ng med hans tvÃ¥ vänner som vi träffade här om dagen. Vi ser pelikaner pÃ¥ piren. Det är kyligt men solen värmer. Pelikanerna hänger kring fiskarna och spanar efter godbitar. En fiskare ger en liten fisk till en av fÃ¥glarna som sväljer den levande i en enda gest.
Vi pratar om det amerikanska, kommande valet i bilen tillbaka. Steven säger “Om Trump vinner borde du gifta dig med Caroline och fly landet.”
Vi undviker att prata om framtid och planer. Vi spelar spel alla fyra, killarna mot tjejerna. Vi förlorar.
Vi lagar mat tillsammans och ser på Arrested Development. Det gläder mig att vi båda skattar exakt lika mycket. Jag hör mitt skratt blandas med hans.

  • Postad 2016-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

De högsta vågorna

morro
En sÃ¥n där dag som när jag tänker pÃ¥ den verkar filmisk, som om den var regisserad. Och samtidigt känns ingenting varken kulissartat eller iscensatt utan bara som mÃ¥let, det man ändÃ¥ hoppades pÃ¥ – kanske till och med visste fanns där – längst borta vid horisonten.
Vi delar världens i särklass största omelett på en diner, eftersom jag älskar diners och det vet han. Vi träffar två av hans vänner där, ett gift par, och de är rara och fina. Det visar sig att killen gått i samma skola som fotbollskillen och jag, alltså i Fresno där jag var utbytesstudent. Ännu ett parallellt liv som dyker upp.
Vi åker vidare till kusten, det tar inte lång tid. Vi ser konstiga svarta fåglar på klippor och mäktiga, höga vågor. Några surfare syns därute som små fläckar i det klara, blekt blå vattnet. Vågornas skum ser ut som vispad grädde. Jag fattar hans hand och han låter mig ta den. På väg tillbaka till bilen ser jag en orm, en smal rackare med gul rygg, och hoppar till. Kanske skriker jag också. Han skrattar och retas men sedan lägger han armen om mig och frågar mig om jag blev rädd. Sedan retar han mig i en kvart.
Vi åker vidare till en annan söt liten kuststad där vi förgäves spanar efter uttrar och sälar. Vi går in i en knasig turistbutik och jag köper fula vykort från 60-talet. Suddiga, kulörta. Vi går in i en butik som säljer snäckor och skrattar åt olika figurer man klistrat ihop av snäckor, som en groda, en clown och Beatles.
Sedan åker vi till ett hundhem och klappar och leker med herrelösa hundar. Vi låtsas att vi är ett par som är intresserade av att adoptera en hemlös hund så att vi ska få leka med dem. Jag gillar en svart mjuk, fluffig hund som ser snäll ut om än lite blyg. Jag kramar honom och begraver huvudet i hans päls medan fotbollskillen försöker kasta en boll till en blyg terrier. Vi ser på varandra och skrattar och han säger att den svarta hunden ser ut att heta Walter.
Vi Ã¥ker hem, tar en tupplur pÃ¥ hans säng innan vi gÃ¥r pÃ¥ bio som ett amerikanskt par som har date night pÃ¥ fredagar, som om det är nÃ¥got vi alltid brukar göra. SÃ¥ känns det. Familjärt och spännande pÃ¥ samma gÃ¥ng. Vi gÃ¥r hem sent pÃ¥ kvällen, stannar och köper en te till mig pÃ¥ Peet’s. Han smakar. Vi gÃ¥r hem och spelar UNO och Yatzy och jag försöker att inte bli alldeles för sur när jag förlorar. Han säger att han ska pigga upp mig genom att laga quesadillas. Klockan är över midnatt men jag tycker ändÃ¥ att det lÃ¥ter som världens bästa idé och jag ler när han säger att det ska bli skönt att sova länge, länge i morgon.

  • Postad 2016-01-23
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen