Jazzhands

När koalor viftar på öronen

LAzoo
Någon som utan tvekan säger ja till att kolla på djur på årets första dag ligger förstås extra bra till i min bok. Nu är zoo egentligen en förlegad institution och man borde se djur i det fria eller i nationalparker istället men om det finns en chans att se en koala, en livs levande koala, så är det svårt för mig att motstå.

Vi vaknade sakta och lite sent den 1:a januari. Han var varm, vi höll om varandra. Jag föreslog zoo och han sa “let’s go”. Vi åt frukost på dinern och sedan körde vi till zoo. När jag såg koalorna höll jag nästan på att svimma, jag sa “Alltså…nä, jag…alltså, nä…” i en kvart. Deras fluffiga öron, deras söta små munnar som tuggade på blad. Vi gick parken runt, det är en stor djurpark, och sedan tillbaka till koalorna igen. Fast då sov de mest.

Det är fortfarande helt fascinerande tycker jag, det där fenomenet där någon blir vackrare och snyggare ju mer man börjar gilla dem. Nu tycker jag att han är enormt attraktiv, att han har ett så fint leende och vackra, bruna ögon. Jag gillar hans sneda tand, jag har alltid tyckt att det är någonting snyggt och lockande med en liten defekt med tänderna. Vet inte varför. Jag älskar det. Mellanrum mellan framtänderna, en sned tand eller någon liten, liten avslagen bit på tanden. Fråga mig inte varför.

Han är så sportigt maskulin, på ett sätt som känns klassiskt amerikanskt. Varför gör det det? Det lite rakryggade, bredbenta och samtidigt artiga. De slappa chinosen och den kortärmade skjortan. När jag såg honom på klassåterträffen tyckte jag han var gullig, nu tycker jag att han är både snygg och söt. Och attraktiv.

Och i de stunderna då vi skrattade, låg nära varandra, höll om varandra och lät en mjuk hand glida ned längs ryggen, nästan som av en händelse, så tänkte jag att detta är bra, detta är bra, detta är bra. Nu försöker jag tänka att detta ska jag minnas, detta ska jag spara. För jag vet inte vad som väntar. När jag följde honom till bilen tidigare i morse var vi aningen tysta. Inget sas, inget lovades. Vi kramades, jag höll honom en sekund för länge. Jag pussade honom en gång för mycket. Vad som nu är för länge och för mycket.

  • Postad 2016-01-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen