Jazzhands

Närmanden, slutanden

paj
Han jobbar, jag sitter på café och försöker hålla känslorna i schack medan jag bokar min tågbiljett tillbaka till LA. Försöker att ignorera nervositeten och den lätta ångesten, den som pockar och kräver försäkringar och påskrivna kontrakt. Försöker istället, så gott det går, att praktisera “face value”-tekniken. Den som handlar om att se till vad som egentligen sägs och görs utan att analysera vad det betyder. Det står ju helt klart att fotbollskillen är en “show don’t tell”. Hemskt obekväm med att prata om känslor eller förhoppningar. Vilket är okej, antar jag, för tillfället. Men vet att om jag inte passar mig ikväll eller i morgon kommer jag att börja gråta av den varken helt reella eller rimliga känslan av att hänga i luften, inte veta någonting, lägga känslor på is.
Så är det ju inte riktigt, försöker jag intala mig själv nu när det börjar darra. Det är face value att vi haft det kul, gjort roliga saker. Inte en död sekund. Träffat hans kompisar, skrattat när vi lagat mat ihop. Han tog inte min hand en enda gång ute bland folk när vi var i LA men nu, även om det oftast är jag som fattar den, känns det annorlunda.
Vi har träffat hans vänner, hon frågade mig om han brukar komma ned till LA och hälsa på mig ibland eller om det mest är jag som kommer till honom. Hon blev generad och bad om ursäkt när jag sa att detta var mitt första besök i SLO och jag bor vanligtvis inte i LA. Det gladde mig ändå att det var intrycket de hade – att vi hälsade på varandra ofta, mellan våra städer. Som om vi känt varandra länge. Det har vi ju inte.
Sådant försöker jag komma ihåg nu, fokusera på som en medicin mot darriga nerver. Jag kände av det igår kväll, vi låg på sängen en stund och jag sa att jag trivts, att jag tyckte att han var super och att jag hoppades att jag kunde hälsa på igen.
Han sa att han tyckte vi hade haft kul, att han gillade mig också och att vi hade samma slags humor och sånt. Jag vet inte varför jag inte nöjde mig med detta, det var som om jag bara läste in “haft kul” och drog känslomässiga slutsatser av det. Som inte överensstämde med mina. Jag försökte säga åt mig själv att lämna det, bara flyta med vågen här. Se hur det går etc. Man kan inte bestämma sånt här, det finns ingenting att lagstadga här.
Jag sa att jag vill att vi fortsätter att ses, att vi ses igen och jag vet inte om det är någon kod för någonting här, det kändes som om jag frågade om vi skulle vara ihop för han reagerade med ett “om du vill det, om det är vad du vill” och jag sa ja.
Sen vet jag ingenting mera för känslorna släpptes fria och suddade till allting.

  • Postad 2016-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

Vingslag

pismo
Sovmorgon och brunch på det kitschiga hotellet. Jag var där en gång för elva år sedan, känns så märkligt alla dessa nuddanden. Vi gick i samma skola, gick ut samma år för tjugo år sedan. Vi var båda där, på ceremonin. För elva år sedan åkte jag förbi hans kuststad, besökte hotellet och åkte vidare. Det är något med det där, livsöden som nuddar vid varandra, ibland korsas dem ibland aldrig någonsin. Jag kan bli galen av att tänka på det. Historier som aldrig hände.
Jag bad att vi skulle sitta vid bardisken, jag beställde en bit körsbärspaj som vi delade på. Vi orkade inte äta upp hela så vi tog den med oss.
Jag gillar när han säger “vi” och “oss”. Som i “Har vi mjölk hemma?”. Vi åker till ytterligare en liten kuststad, denna gång med hans två vänner som vi träffade här om dagen. Vi ser pelikaner på piren. Det är kyligt men solen värmer. Pelikanerna hänger kring fiskarna och spanar efter godbitar. En fiskare ger en liten fisk till en av fåglarna som sväljer den levande i en enda gest.
Vi pratar om det amerikanska, kommande valet i bilen tillbaka. Steven säger “Om Trump vinner borde du gifta dig med Caroline och fly landet.”
Vi undviker att prata om framtid och planer. Vi spelar spel alla fyra, killarna mot tjejerna. Vi förlorar.
Vi lagar mat tillsammans och ser på Arrested Development. Det gläder mig att vi båda skattar exakt lika mycket. Jag hör mitt skratt blandas med hans.

  • Postad 2016-01-25
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen