Ny resa, gammalt mål

Såååå…..jag åker till kusten i morgon igen. Tillbaka till honom. Han hämtar mig vid stationen, droppar av mig hemma och går till jobbet igen. Precis som förra gången. Jag har lovat att laga middag, något jag gärna gör. Skickade en inköpslista igår, han ska handla idag efter jobbet.
Det känns annorlunda den här gången. Både lugnare och mer nervöst på samma gång. Är det nu vi måste prata? Måste vi prata alls? Om vad som händer, menar jag. Det är ju troligtvis sista gången vi ses innan jag reser tillbaka till Sverige.
Detta gör mig nervös.
Samtidigt är det mycket annat som gör mig lugn. Vi hörs fortfarande varje dag, vi retas och gör upp planer för helgen om vartannat. Det känns lätt. Fortfarande lätt.
Vilket också gör att jag känner att vi kanske inte behöver prata, vi kanske bara kan fortsätta ha det lätt. Konstatera att det är roligt att ses och höras och vi fortsätter med det utan några större definitioner?
Jag hoppas på det.

Söndagen och nedräkning och gränsfall hysteri

Men jösses vad folk börjar tjata om alla hjärtans dag nu då. Och med folk menar jag förstås amerikanska väninnor. En blir sur för att jag “har planer”, en annan stressar upp mig genom att poängtera att det är en så stor grej, en så stor dag, en så stor helg. Varenda butik langar upp hjärtformade saker och choklad och kort. Matvarubutikerna är fulla av hjärtgrejor. Börjar tycka det är stressande. Jag kan ju inte ens dejtingreglerna här, hur ska jag förväntas veta vad som gäller på alla hjärtans dag?

Hemma i Sverige har jag i stort sett alltid varit den som gett nån grej eller skickat något kort och fått ett skamset “Oj, jag visste inte att man skulle göra nåt på alla hjärtans dag” tillbaka. Helt sant. Och jag har aldrig kunnat förebrå dem – det hela är mycket oklart. Så verkar det inte direkt vara här. Om någon blir “utbjuden” på alla hjärtans betyder det något. Eller så letar man desperat efter en dejt bara, väninnan säger att hon noterat en märkbar ökning av desperata killar som fiskar på dejtingsajterna hon hänger på. “De är ensamma och känner av att 14 feb närmar sig”, konstaterar hon.

Medan min andra väninna bara är allmänt sur på hela grejen.