Jazzhands

Ljusa tider

shake
För övrigt är jag värd detta. Det känns så. Som att jag tjänat av de svåra åren (och då i synnerhet 2013-2014), kämpat tills kroppen var svag och jag trodde att jag inte kunde kämpa längre. Då grät jag och kämpade lite till och nu är vi här.
Inget varar för evigt, det är livets stora lättnad och stora tragedi. Men för i helvete vad skönt det känns när man kan andas lätt, fritt och helt normalt. När man kan vakna, slå upp ögonen och tänka att det är så gott med frukost, det är så härligt att vara just precis här och det finns så många saker att se fram emot. Så många saker att vara glad och tacksam för. När hjärtat och bröstkorgen motat bort ångesten och det istället finns plats att släppa in det ljusa, det stabila, det helt normala. Det som varierar i färg men som är en bra bit ifrån riktigt granitgrått, skiftandes i matt och livlös svart.
Jag kom igen, jag gjorde det. Jag räknade tabletterna och sa “jag behöver er nu men jag vill inte behöva er sen”. Och sen är nu. Det är 2016 och sinnet är ljust. Detta kommer inte heller att vara för evigt för så fungerar det men det är 2016 nu och sinnet är ljust. Tanken och känslan stannar där och vilar där ett tag.

Etiketter None

Personligt

pappa
Jag undrar när man blir en person? Jag hittar ett gammalt foto på mig och pappa. Vi har en cool blick båda två, skulle säga att det finns ett klart släktskap tydligt i bild. Kan jag vara fyra år kanske? Visar den för A som säger att jag alltid är mig väldigt lik på bilder när jag är liten, när jag är barn. Men desto mer olik i tonåren och 20-årsåldern.
Sedan blev jag en person då kanske. I 30-årsåldern? Det verkar sent. Men det är först då som jag börjar se ut som den person, det barn, jag en gång var. Eller så är det först då man börjar slappna av, börjar acceptera och slutar att modifiera så mycket med yttre attribut och markörer?
Hur som helst, det börjar bli bokdags. Lite intervjuer, lite högläsningar och sånt. Jag står i startgroparna, en månad kvar till release. Och givetvis handlar många samtal om rötter och miljö. Ursprung. När och hur blir man den man blir. Slutar man någonsin utvecklas till sin alldeles egna person?
Och jag tror faktiskt att ingen faktor påverkat min person lika mycket som klass. Jag tror, men detta kan jag ju inte veta säkert, att det påverkar mig mer än könstillhörighet. Miljö och med den klass. Klass och med den miljö.
Självklart hade jag önskat att min pappa levde och kunde uppleva detta med mig. Men han lever inte, jag har accepterat det och drömmer inte längre om honom lika ofta och lika uppgivet. Men han finns i mig, i mitt arv och han finns i allra, allra högsta grad mellan sidorna i min bok.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen