Jazzhands

Kapitel efter kapitel

3-Groundhog-Day-quotes
Ni får ursäkta men det är ju mycket bok nu. Den har stått på egna ben i bara en vecka. Det känns som längre.
Jag fick en konstig känsla av fotbollskillen igår och jag började tänka i flera olika varv. Är den här känslan att lita på eller är den ett tankemissfoster? Alltså, finns det fog?
Det fanns egentligen inte mycket konkret att ta på. Han svarade lite kort på saker och ting, hoppade inte på det jag sa och ställde motfrågor lika lätt som han brukar. Han var tyst mycket och länge.
Som sagt, det är ju inte något konkret bevis på en annalkande katastrof direkt. Och jag kan ju inte köra “Vad är det för fel?” och “Vad har hänt?” när det rör sig om “en känsla” och dessutom “via sms”. Det är ju hysteriskt.
Istället försöker jag att djupandas och tänka Vad Är Rimligt Här?.

Och jag vet fortfarande inte.

Å ena sidan ska man ta tvivel och känslor på allvar. Å andra sidan är det svårt det här med proportionerna. Hur stort får tvivlet bli? Plötsligt tänker jag att jag varit för optimistisk, talat för vitt och brett om det osannolikt härliga i vår kontakt och våra planer. “Jag visste att det skulle ebba ut, att något skulle hända”.

Och samtidigt har ju ingenting hänt. Egentligen.

  • Postad 2016-04-15
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Men ibland händer sånt här…

kulturhuset

reading

  • Postad 2016-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 1

Etiketter None

Dagen efter och dagarna efter det

AB
Skumt att livet bara flyter på fast boken är ute i handeln och allt. Man blir inte nedringd med intervjuförfrågningar och man behöver inte ställa in någon sökgrej på nätet för att hinna med att läsa alla recensioner direkt. Nej, livet lunkar på i någon slags behaglig takt.
“En månad är skitlångt bort!”, skriver jag till fotbollskillen.
“Det är ju supersnart!”, svarar han.

Olika perspektiv.

  • Postad 2016-04-12
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

The day before you came

CS1356492-02A-BIG

…så minns jag att när jag och A först lärde känna varandra sa han att Lay all your love on me, introt till den, var det perfekta introt till ett bröllop. Spelat på en orgel medan man skred ned för gången. Jag höll med fram tills att en av hans polare gjorde precis så. På sitt bröllop. Då kom jag på att detta intro till Cocteau Twins Fotzepolitic är det man vill blasta i kyrkan när man gifter sig. Slå upp kyrkodörren superdramatiskt vid rätt tillfälle.

Och det håller jag fast vid.

  • Postad 2016-04-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Just one look and I can hear a bell ring…

layall
Min kompis Sheila är i stan, influgen från LA. Vi går på ABBA-museum och VASA. Jag kommer på mig själv med att bli superstolt över Sverige. ABBA-museum är en svinbra museum ju. Tänker att medlemmarna måste ha en härlig självdistans och bra humor. De rycker på axlarna och bah “Äh, det är lugnt”. De vann ju ändå hundra platinaskivor så vad behöver de bevisa?

VASA är plötsligt också superhäftigt genom ögonen på min vän och därmed också mig. Jag pekar på detaljer och säger saker som “Jag är imponerad över hur välbevarad den här är” och “Såg du den avancerade galjonsfiguren här?”.

Vi kör hela varvet – Sjätte tunnan och mjöd, Rosendal och stans dyraste fika. På Sjätte tunnan kommer ett gäng pirater in och en dude spelar dragspel. Känns inte så medeltida men jag tar det jag kan få. En tjock karl har flätat sitt skägg.

Det är roligt, ven om det känns som om jag behöver en dag att ta igen mig på – från releasefest i torsdags och sedan nonstop-guidning sedan dess. Jag ser mycket som att jag rekar inför nästa månad då jag får nytt besök från Kalifornien.

  • Postad 2016-04-10
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

När man är matt av glädje

release
Igår nådde Hainer-året 2016 ytterligare en nivå när det var releasefest på Paradiso. Tre signeringstimmar senare var jag helt slut. Alltså verkligen helt matt. Men oerhört glad och full av ödmjukhet och tacksamhet. En massa härliga, underbara människor som kom förbi. Böcker köptes, signerades. Blommor, vackra kort och – det här är fint – ett litet kit med kex, marmelad och småkakor.
I goodiebagen fick man härligt sköna skolmaterial. Retro och helt enligt bokens tema: trälinjal, en fin pennvässare och en blyertspenna. Och en Försvarets hudsalva, klassikern från Apoteket. Man fick retrogodis också, som Jenka-tuggummi, Refresher och Banana skids. Självklart spelades specialkomponerad playlist.
Nu lever han där ute någonstans, Jim. Min menlösa hjälte. Av de som redan läst ett förhandsex av boken har storyn uppfattats väldigt olika, det är spännande. Vissa tycker den är oerhört sorglig (min mamma var uppriktigt ledsen). Andra upplever det som hoppfullt och en liten grupp har konstaterat “jag men det är ju så det är, och blir”.
Allt beror såklart på egna erfarenheter och känslor. Men det är spännande. Andra hatar Jims kompis Mats. Det gör inte jag, jag har känt ett par som honom. Andra talar om determinism, det diskuterade bokförlagsfolket. Att det är en bok som behandlar determinism.
Hur man än uppfattar den så lever den nu inte längre hos eller med mig utan har brutit sig loss, lämnat mig och måste ta sig fram på egen hand. Vilket är fint också för att det är ett centralt tema i boken. Att bli den man blir. Och igår kändes det fint att vara jag.

  • Postad 2016-04-08
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

Varma dagar

filled
Kallt ute, kallt inne (sover med extra filt) men varmt på alla andra sätt. Äter middag med A. Vi går hem till honom, dricker te och ser på kattklipp på YouTube. Vi kollar märkliga djur som Aye Aye och myrslok. Vi skämtar om att jag borde läsa högt ur boken på något torg, som Kerstin Thorvall gör i intervjun med Stina Dabrowski, och bjuda in lite punkungdom från södra förorterna. A har börjat bära glasögon nu, han föreslår att han ska ansluta sig till skaran och jag kan få skrika “Du där! Du i glasögon! Vad fan gör du här? Du hör inte hemma här, din borgare!” och så ska han lomma iväg och därmed inger jag respekt i min publik.

Jag fikar, drar runt på stan. Kollar på inredningsprylar jag inte behöver. En träapa som håller i en liten bricka man kan lägga visitkort på. En vacker liten mässingsbricka från Hay. Kanske kunde man ha den att lägga nycklar på?

Jag skriver lite. Får på något konstigt och magiskt sett artiklar gjorda samtidigt som det känns att jag bara ligger på soffan och kollar på Togetherness. Planterar om en växt men inser att den faktiskt är död och bortom all hjälp.

Hur kan jag få artiklarna skrivna? Jag vet inte hur det går till. Allt känns som Ledig Tid nu när boken är klar. Men också ett mellanrum mellan nästa projekt, det känns som om jag måste passa på. Att ta på mig hörlurarna, lyssna på Bryan Ferry och promenera in till stan och se på träapor som håller i brickor.

Och jag har läst två tidiga recensioner av boken. Fyra av fem i Tara. En positiv text i ELLE. Det är, trots allt, varma tider nu.

  • Postad 2016-04-06
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kvällar, nätter och sedan morgon

burger
Tre parallella sisyfosarbeten på en och samma gång nu: VISA-ansökan, letande av festlokal och skissa på bok. Ja, just, så ska man ju deklarera också. En gång i tiden fanns det yngre förmågor i min närhet – min kusin och brorsans kompisar till exempel – som kunde tänka sig hjälpa till att sortera kvitton men de är ju stora nu så skokartongen med papper måste jag ta hand om själv.
Och så fyller jag ju jämna år i december och jag har ju aldrig varit främmande för att fira bemärkelsedag så nu jävlar slår jag på stort. Varför inte? Nej, precis.

  • Postad 2016-04-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Om kärlek på liv och död

LA sky
Min rödhåriga radiovän citerar Björn Afzelius. Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va svårt att tro när man inte ser den. En gång för 17 år sedan satt vi på ett café på Ringvägen och drack billigt te. Jag var inne i ett ofantligt tvivel, jag kunde verkligen inte släppa tanken på att känslor inte är absoluta. Jag våndades varje dag, varje minut. Men känslor är ju inte konstanta, det får man acceptera. Men de kan ändå vara stabila. De kan skifta nyans, de behöver inte ändras helt eller upphöra. Men just då led jag av denna tanke, var helt fast i den. Det var en existentiell kris för mig.
Det handlade om kärlek förstås. Irländaren jag träffat sa att han var kär i mig och jag trodde att jag var kär i honom. Men mitt problem var “hur kan jag veta om hans känslor gäller även i morgon? Och dagen efter det?”.
Ja, det var som sagt en lång tid sedan. Min unga ålder får väl ursäkta dessa barnsligheter. Men även om min ungdoms tvivel mognat genom åren har en viss skärva av det funnits kvar. Hur vet man?

Jag mailar med min vän och han citerar den där raden från Tusen bitar, egentligen apropå några tankar om hur tillit förhoppningsvis ökar med åren. Med att man ser att man kan klara mer än man tror, att man kan lita på att vad som än händer kan man klara det för man har sig själv. Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va svårt att tro när man inte ser den. Det är lustigt att det är just han, vännen, som citerar detta. Med tanke på vårt konversation på caféet för sjutton år sedan menar jag. 

Det här med att lita på att det som känns och sägs är äkta i kärlek, i en relation. Så här är det med den saken: Det man måste lita på är att det inte gäller liv eller död. Det är vad de senaste sjutton åren lärt mig. Eller de senaste tre åren, det beror på.
En relation eller en kärlek kan inte vara på liv och död, det går inte. Då dör man ju hela tiden. Det måste vara vackert och livets största bonus. Men man får inte gå under om det visar sig att det bara står en tandborste och inte två i glaset i badrumsskåpet. Man måste veta att man klarar det.
Jag minns faktiskt att en terapeut försökte säga det här till mig för flera år sedan men jag var inte mottaglig. Jag fattade inte. Jag tänkte att det måste kännas, det har alltid känts. Hur skulle jag kunna älska mindre, det går ju inte? Men det var fel tolkning av det han försökte säga. Ring inte om du inte kan leva med ett potentiellt nej.
Kanske är det därför kärlek distans som gäller för mig? Det blir ju mindre liv och död, egentligen, per default. Det blir ju ett eget liv och sedan ett bonusliv. Och så har jag ju egentligen levt de senaste åtta åren. Här i Stockholm men också, ett par månader om året i leklandet CA. Mitt liv här och mitt superliv där.
Det är lustigt, att jag som fladdrat som ett löv för de mest våldsamma känslovindar skulle kunna landa i tanken på att distans är det bästa och sundaste för mig. För tillfället i alla fall. Det är nästan så att jag skrattar åt det. Men här och nu låter det helt logiskt.

  • Postad 2016-04-03
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

Fredag

pain-au-chocolat-mblb2006_vert
A kommer över, vi äter glass och pain au chocolat. Vi ser på Skilsmässohotellet och har lite svårt för hela programmet. Smärtan, tonen och det KBT-iga i att problemen ska lösas på utsatt tid. En klocka i hörnet som räknar ned timmarna tills bouppdelningen och känslorna måste vara sorterade och klara. Är det inte ett problem överlag egentligen? Att det finns tidsfrister vid saker som sorg, brustet hjärta och psykologiska hinder. Minns ett av de absolut sämsta råd jag fått rörande sorg. En välmenande – tror jag i alla fall – människa sa “Ge sorgen ett bäst före datum och efter det får du inte vara sorgsen mer!”.
En annan – också välmenande människa – sa “Lägg inte tid på psykoterapi, kör KBT istället, det ger snabbare resultat”.
Tidsfrist, resultat. Rekord. Känslan av att kunna bocka av någonting, åstadkomma något när man på snabbast möjliga tid repat sig. Det är fult att må dåligt. Det är något som måste fixas och lösas.
Det är det ju. För ingen “mår bra av att må dåligt” så att säga. Men det får aldrig finnas prestige i återhämtningen eller tillfrisknandet. Som den usla terapeut jag en gång hade som såg det som en personlig triumf att han fick mig att “sluta med medicin”. Det var ett av mitt livs sämsta beslut men för amatör-terapeuten så blev det en seger, ett tecken på att han lyckats få mig “frisk”.
Och sedan hamnade jag på psykakuten i två veckor.

  • Postad 2016-04-01
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 3

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen