Jazzhands

Om kärlek på liv och död

LA sky
Min rödhåriga radiovän citerar Björn Afzelius. Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va svårt att tro när man inte ser den. En gång för 17 år sedan satt vi på ett café på Ringvägen och drack billigt te. Jag var inne i ett ofantligt tvivel, jag kunde verkligen inte släppa tanken på att känslor inte är absoluta. Jag våndades varje dag, varje minut. Men känslor är ju inte konstanta, det får man acceptera. Men de kan ändå vara stabila. De kan skifta nyans, de behöver inte ändras helt eller upphöra. Men just då led jag av denna tanke, var helt fast i den. Det var en existentiell kris för mig.
Det handlade om kärlek förstås. Irländaren jag träffat sa att han var kär i mig och jag trodde att jag var kär i honom. Men mitt problem var “hur kan jag veta om hans känslor gäller även i morgon? Och dagen efter det?”.
Ja, det var som sagt en lång tid sedan. Min unga ålder får väl ursäkta dessa barnsligheter. Men även om min ungdoms tvivel mognat genom åren har en viss skärva av det funnits kvar. Hur vet man?

Jag mailar med min vän och han citerar den där raden från Tusen bitar, egentligen apropå några tankar om hur tillit förhoppningsvis ökar med åren. Med att man ser att man kan klara mer än man tror, att man kan lita på att vad som än händer kan man klara det för man har sig själv. Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, Men det kan va svårt att tro när man inte ser den. Det är lustigt att det är just han, vännen, som citerar detta. Med tanke på vårt konversation på caféet för sjutton år sedan menar jag. 

Det här med att lita på att det som känns och sägs är äkta i kärlek, i en relation. Så här är det med den saken: Det man måste lita på är att det inte gäller liv eller död. Det är vad de senaste sjutton åren lärt mig. Eller de senaste tre åren, det beror på.
En relation eller en kärlek kan inte vara på liv och död, det går inte. Då dör man ju hela tiden. Det måste vara vackert och livets största bonus. Men man får inte gå under om det visar sig att det bara står en tandborste och inte två i glaset i badrumsskåpet. Man måste veta att man klarar det.
Jag minns faktiskt att en terapeut försökte säga det här till mig för flera år sedan men jag var inte mottaglig. Jag fattade inte. Jag tänkte att det måste kännas, det har alltid känts. Hur skulle jag kunna älska mindre, det går ju inte? Men det var fel tolkning av det han försökte säga. Ring inte om du inte kan leva med ett potentiellt nej.
Kanske är det därför kärlek distans som gäller för mig? Det blir ju mindre liv och död, egentligen, per default. Det blir ju ett eget liv och sedan ett bonusliv. Och så har jag ju egentligen levt de senaste åtta åren. Här i Stockholm men också, ett par månader om året i leklandet CA. Mitt liv här och mitt superliv där.
Det är lustigt, att jag som fladdrat som ett löv för de mest våldsamma känslovindar skulle kunna landa i tanken på att distans är det bästa och sundaste för mig. För tillfället i alla fall. Det är nästan så att jag skrattar åt det. Men här och nu låter det helt logiskt.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen