Jazzhands

Blandar och ger

svd
Kvällen innan recensionsdagen skrev jag till fotbollskillens kompis att jag var ganska “zen” inför morgondagen. Boken är tryckt, det är inte sÃ¥ mycket jag kan göra Ã¥t saken om den inte faller alla i smaken. Min fantastiska redaktör som jag har allt förtroende i världen för har okejat det hela sÃ¥ nu är det som det är. Zen.
Trodde jag. Tills recensionerna (fler än jag hade tänkt mig eller ens anat) ramlade in. Boken är pratig, tycker en del. Tom, tycker nÃ¥gon annan. NÃ¥gon läser in en problematisering av folkhemmet och hemvändningen och tycker att det inte hÃ¥ller. Men ingen ogillar boken, sÃ¥ vitt jag kan läsa, och nÃ¥gra saker Ã¥terkommer som bra dialog, bra sprÃ¥k (“rakt som en tvättlina” stod det i nÃ¥gon recension, det var fint) och lite annat. Inte mindre än tre (!) gÃ¥nger jämförs den med Stoner. Och jag passar pÃ¥ att erkänna här och nu att den boken har jag faktiskt inte läst.
Men inte fan är jag zen kring detta. Det känns du sÃ¥klart overkligt att läsa om sig själv i tredje person. “Hainer tycks resonera…” och sÃ¥ vidare. Och sÃ¥ dimper den här recensionen ned. SvD skriver att det är en helt underbar bok som ska läsas bÃ¥de en och tvÃ¥ gÃ¥nger.
Och lugnet infaller sig. Inte bara pÃ¥ grund av Malmbergs text utan för att…
a) Åsnan Jim känns relevant att skriva om och recensera. På helsidor och halvsidor i stortidningar.
b) Åsnen Jim går att läsa på så många sätt. Folk blir arga på Mats, hatar Mats. Folk ogillar menlösheten och tomheten. Folk hyllar menlösheten och tomheten. Folk ser händelselösheten som en metafor och ett stilistiskt grepp. Folk ser menlösheten som brist på stilistiskt grepp.

Jag menar, det är ju fantastiskt.
Hade inte uppnått zen innan, till skillnad från vad jag trodde. Men börjar kanske närma mig nu.

  • Postad 2016-04-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 4

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen