Jazzhands

Städningen, rensningen

flickorna
Får motstridiga besked på visumfronten och plötsligt går luften helt ur mig. Först är det som om jag expanderar och blir galen. Mitt kök är nymålat, jag sätter ihop en ny IKEA-hylla och ställer alla fina kökssaker i den. Jag svettas, torkar pannan som rinner. Springer upp och ned på vinden, vägrar ta emot oron. Köket blir fint och det är det som håller mig i schack. Göra fint, göra fint. Ordna, städa.

A kommer över. Han gillar absolut inte nya hyllan. Han är på dåligt humör, lite håglös. Han vänder sig hastigt om när han sitter på köksstolen och stöter av misstag till ett hyllplan så att tallrikarna jag ställt där nästan ramlar. Då brister han ut att hyllan är extremt opraktisk.
Innan han går – han märker nog att jag tagit vid mig – så säger han att han ska ta med någonting, jag minns nu inte vad, som kommer få min diskbänk att se alldeles ny ut.

Även detta sänker mitt humör trots att jag inte borde bry mig, det är ju mitt kök och jag tycker att det blir jättefint med de mintblå väggarna och den skinande hyllan i stål eller krom eller vad det nu är. Och vad är det för fel på min diskbänk?

Loggar in på hemsidan där man kan kolla sitt ärendes status och möts av oklarhet. Efter det imploderar jag, känns det som. Känner all ork, allt hopp bara rinna ut på golvet. Jag stänger ned allt. Datorn, telefonen, allt. Jag tar lite tabletter (det var ett tag sedan jag behövde det) och läser ett kapitel i Flickorna innan jag somnar. När jag vaknar gör jag samma sak. Undviker allt. Jag orkar inte, jag orkar inte upprepar jag för mig själv. Jag orkar verkligen inte mer med detta.

Det hopplösa i att vara utlämnad åt någon. Det hopplösa i regler. Jag börjar skura diskbänken med en galen frenesi. Jag häller skurpulver på hela bänken, i diskhon och på kranen och skrubbar tills jag torkar svett i pannan med baksidan av handen.

Jag går ned i tvättstugan och tappar en flaska med dyrt sköljmedel i golvet. Ser den bruna glasflaskan krossas och delarna flyger åt olika håll. Jag tänker att det är ett tecken, ett omen. Nu börjar det. Den där tillbakagången. Saker som känns bra, nu är det dags att det blir otur och tråkigheter igen istället. Tänker jag trots att jag inte vill vara en sådan som tänker på universal balans, tecken och omen.

Jag lägger i tvätten och går upp till lägenheten igen med tunga, långsamma steg i trappan. Jag kommer in, möts av kökets nya, glada väggar och jag torkar av diskbänken en gång till. Ja, ytterligare en gång.

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen