Jazzhands

I och med nedräkningen…

sol
En veckas nedräkning och viss oro kickar in. Det är samma gamla vanliga. Ännu hyfsat mild, somnar okej om jag kompletterar sömnpillren och rutinerna med en lugnande Lergigan.
Vet inte om det är pillrens fel eller bara fel i allmänhet som gör att jag drömmer om han med kalufsen. Två år sedan nu och ändå kommer han tillbaka i både drömmar och genom påminnelser och associationer.
“Hur tar man sig enklast till Stora Essingen?”, frÃ¥gar A som ska dit pÃ¥ fest.
“Ettans buss”, säger jag som genast tänker pÃ¥ att kalufsen bor längs den sträckan.

Till exempel.

Det känns i kroppen som nÃ¥gonting oavslutat, nÃ¥got som bara tagit en paus. Fast sÃ¥ är det inte. Det första jag tänker pÃ¥ när jag vaknar är tyvärr inte fotbollskillen utan den här tanken: “Men det spelar ju ingen roll för han vill ju inte“.
Kalufsen alltså. Och förresten var det långt över ett år sedan jag såg honom sist och det var ju en ren slump. Så det är ju inte som om någonting kontinuerligt med ett tillfälligt avbrott direkt.

Vad betyder han, tänker jag rationellt. Vad symboliserar han? Jag tror svaret är hopp. Han var ett hopp för mig, den första jag kände upptinade känslor för efter att ha varit död i ett år (jag var död, jag var på sjukhus i två veckor med diagnos död, förkrossad och förtvivlad). Tror det är därför han envisas med att stanna kvar.

Kanske speciellt nu när jag själv försvinner?

  • Postad 2016-07-24
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen