Jazzhands

En debut

wags
Min debut som fotbollsfru (“WAG”) var inte helt framgångsrik. Jag satt mest och huttrade och frös, det blir riktigt kyligt här om kvällarna. Sa hej till en hund och missade någon viktig dribbling. Eller passning. Eller vad termen nu är.
Jag var å ena sidan uttråkad, samtidigt som jag också kunde se att han såg riktigt het ut i fotbollskläderna. Jag upplevde också en konstig avundsjuka. Tänk att vara bra på någonting synligt, som folk kan se omedelbart. Som att vara bra på fotboll. Eller spela ett instrument eller något. Men speciellt avundas jag någon som är bra på någonting fysiskt.
Tänker jag och blir avundsjuk. Vad är jag bra på? Skriva kanske, och det jag skriver finns bara på svenska så han kan ändå inte läsa. Och det är dessutom ingenting som bara syns, omedelbart, som en snygg passning eller dribbling eller vad det nu kan heta. Till och med jag kan se att han är duktig. Till och med jag kan uppskatta skönheten i det, dominansen över bollen. Kontrollen och säkerheten.
Så jag sitter vid fältet och huttrar och är kall. Samtidigt som jag känner avundsjuka. Och den där konstiga, irrationella känslan av att vara tacksam över att få vara med honom, över att han som är så bra på fotboll vill hänga med mig. En logik som inte håller hela vägen, givetvis.
Matchen slutar, han går över fältet och jag ser att han är varm och svettig. Jag vill samtidigt säga att jag tycker att han är så jävla grym och så fruktansvärt vacker.  Och samtidigt inte säga någonting alls eftersom jag är avundsjuk.

  • Postad 2016-08-05
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: None

Etiketter None

Kusten är klar

Bishop Peak from Cerro San Luis

Direktflyget från Stockholm till LA var smidigt men sedan väntade nära två timmar i säkerhetskön. Inte lika smidigt. Och stressande också eftersom jag hade ett tåg att hinna med. Hoppade därför in i en taxi och bad chaffissen att köra så snabbt han kunde med påföljden att jag blev åksjuk.
Har alltid haft lätt att bli åksjuk tyvärr och tidsomställning, LA-trafik, värme och ett vätskeunderskott gjorde inte direkt underverk.
Prio ett när jag kom till stationen var därför att köpa biljett och prio två att uppsöka vattenklosetten för att åtgärda illamåendet om man säger så. Hann med tåget med fem minuters marginal. Hann inte köpa tidning eller någonting så de 5 1/2 timmarna på tåget var rätt trista trots den mäktiga utsikten. Havet på ena sidan och på andra sidan gröna fält, bortglömda rancher och röda berg som ser ut som kulisser i en western. Vilket de säkert tjänstgjort som också.
Men till slut kom jag fram. Kvällen var ljummen, jag var lätt groggy men jag fick tillbaka allt lugn och allt hopp när vi sågs på stationen och bara kramades. Väldigt länge.

  • Postad 2016-08-04
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 2

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen