Jazzhands

Mönster och tystnader och spindelnät

moby
Jag vet inte hur det börjar, oftast gör man ju inte det. Tänker tillbaka hur det ena uttalandet ledde till det andra och man önskar att man kunde markera några meningar och radera dem, som i en chatt.

Jag vet varken vad jag sa eller gjorde även om jag kanske kan gissa. Något om hans vänner på FB, att jag skulle be dem berätta allt de visste om honom. Men det var ju inte på riktigt, det fattade väl han med?
Jag chattar med hans vän som skickat en vänförfrågan till mig, jag säger det till fotbollskillen. Jag retas och säger att jag får reda på massor med bra grejer här fast det inte är sant och sedan är vi plötsligt inne i en sån där tyst kyla.

Den där man pratar neutralt, ställer frÃ¥gor om tandborstning, men signalerar absolut kyla. Man sover pÃ¥ kanten med ryggen vänd, man säger “nej ingenting” pÃ¥ frÃ¥gan om vad som inte stämmer.
Man säger men jag märker att något är fel, vad är det. Han suckar och säger men lägg av nu, jag är trött.

Och på morgonen är kylan kvar såklart, varför skulle den inte vara det, och man är fast i ett spindelnät som vävts under natten. Klibbigt och iskallt. Och vad man än säger måste ansträngas och vad han än säger tolkar jag och när han gått känner jag oron, oron, oron. Ska jag packa väskan nu? Har jag stannat för länge? Är vi i ett stadium där man går runt och är latent instängd och irriterad? Inte jag då men kanske han. Och vågar han inte säga att jag ska dra?
Men vi bestämde ju att ta en utflykt nästa vecka ju, det var ju hans förslag och inte mitt.

Försöker tänka vem är jag utan honom. Samma person, bara lite mindre glad och nöjd. Men samma person, samma person. Jag upprepar det medan jag går över gatan.

Varför blir jag så hispig? Varför är den här känslan så bekant?
Att svaret ska vara så förvirrande.

  • Postad 2016-08-19
  • av
  • Kategori: Uncategorized
  • Kommentarer: 5

Etiketter None

© Jazzhands

Bloggportalen